Idag är jag bara totalt tom och orkeslös. Har ingen lust att göra något. Inte ens att skriva här. Det är sällan, extremt sällan, som jag känner mig såhär. Jag ser ingen glädje i något. Måste ta mig upp ur det här fort så att jag inte hamnar i en depression.
Igår kom vi in på sjukhuset kl 9. Jag var väldigt uppriven och så pass nervös att jag mådde illa och fick kämpa mot att kräkas. Det var jobbigt att sitta i väntrummet. En sköterska ropade upp mitt namn, på väg mot vårt rum gick vi förbi en matsal där nyblivna föräldrar satt med sina nyfödda bebisar. Jag kände mig så otroligt trasig. Sköterskan var trevlig och förklarade allt i detalj, men det var tydligt att hon inte förstod hur stort det här var för oss, och hur otroligt obehagligt det var för mig. Maken bad om ångestdämpande till mig. Sköterskan såg frågande ut. ”Detta är ju en klinisk abort, inte en legal abort. Det är en stor skillnad. Du hjälper bara din kropp att stöta ut något som inte lever. Ett naturligt förlopp.” sade hon. När jag bröt ihop gick hon och hämtade en stesolid. Jag fick fyra Cytotec att föra upp i slidan, och så lite värktabletter. Maken kramade mig när jag gick in på toaletten och påminde om att detta inte var slutet på ett liv utan en fortsatt kamp för ett nytt. Det var en jobbig stund ändå där inne. Efteråt gick jag ut och kröp ner i sängen, drog filten över mig och höll stesoliden i handen en timme innan jag till sist bestämde mig för att vara snäll mot mig själv och svalde den. Vi kollade på TV. Min telefon plingade av snälla sms och mejl från vänner och familj. Vid 12 kom min pappa och leverade sushi. Vi åt. Inget hände. Halv ett fick jag två Cytotec till. Men inget hände. Sköterskan uppmanade oss att ta en promenad runt sjukhuset. Jag ville inte. Jag orkade inte se alla nyfödda en gång till. Men till sist tog vi oss i kragen och tog oss ut. Livet pågick som vanligt där ute. Vi lyckades förtränga vår verklighet en stund och skrattade ihop.
Tillbaka på rummet hände fortfarande ingenting. Jag fick lite magknip bara. Sköterskan förklarade för oss att Cytotec från början varit en magsårmedicin, men man upptäckte att gravida kvinnor aborterade när de fick medicinen. Jag rös. Fy så sorgligt. Idag har jag googlat medicinen och är glad att jag inte gjorde det innan. Nu ifrågasätter jag om det är okej att leka med mediciner på detta sätt? Vid 16 blev vi hemskickade med morfin. Inom 72 timmar skulle det sätta igång, förhoppningsvis. Jag tyckte det kändes olustigt eftersom de tidigare sagt att man inte fick ha längre än 30 minuter till sjukhuset och inte lämnas ensam hemma vid hemabort. Nu fanns det plötsligt inga regler. Jag kunde vara ensam och skulle leva som vanligt. I bilen på vägen hem började jag få rejäla kramper i magen. Hela magen gjorde ont. Vi stannade på ett Mc Donalds och jag kunde konstatera att jag i alla fall börjat blöda. Vi tog oss hem, och avlöste min mamma som passat lille E. Kvällen förflöt med ordentligt magknip. När jag vaknade imorse hade jag börjat blöda mer. Maken hade tagit ledigt idag och vi behöll lille E hemma från dagis, han har varit så mammig och orolig i veckan. Men vid 9.30 ringde skolan och sa att M var sjuk. Så maken fick köra iväg och hämta henne, det tar cirka 2 timmar, han tog med E. Jag tog en dusch och fick rejäla kramper, men de försvann igen. Jag tog tag i tvätten, fick en kramp till. Började förbereda att dammsuga, då gjorde det rejält ont. När jag reste mig upp kände jag hur något tryckte på och ville komma ut. Jag hann till toan. Till sist fick jag dock hjälpa till och ta ut det som hängde halvvägs ur mig. Jag tror att det var hinnsäcken, jag är rätt säker. Det som var inuti var upplöst men hängde ihop. Jag är ganska säkert att det var rester av ett litet foster. Det hela gick på en sekund. Men jag kommer aldrig att glömma. Jag spolade ner det i toaletten i panik, frös och skakade. Det rann blod ur mig. Tog mig ut i soffan och försökte få tag i maken. Sen har livet fortsatt som vanligt. Barnen kom hem, lunch, bus i trädgården, mellanmål, fredagsmys. Livet fortsätter och jag är ogravid. igen.
Hej igen E! Tack för att du fortfarande finns här och ger mig stöd <3 Ja, just nu är det för jäkligt. Men det kommer att vara värt det. Det bara måste vara så. Bara jag slipper att vara med om det här igen. Kramar tillbaka <3
Tack så väldigt mycket Sophie! Ja visst är det tokigt?! Aldrig mer att jag tar Cytotec.
Precis så är det ”totalt jävla mörker”. Kunde inte sagt det bättre själv! Min själ är så redo för ett barn till, min kropp verkar åtminstone vädligt glad för att behålla gravidteter, så nu gäller det bara att få rätt embryo. Tack för att du tänker på mig! Och tack för dina fina ord! Skönt med någon som förstår fullt ut. Många kramar tillbaka till dig <3
Återigen blir jag leden och förfasad över vad du behöver gå igenom för att uppnå er dröm om syskon. Tårarna bara rinner när jag läste om smärtan och hinnsäcken. Kram till dig! ❤️
Jag blir så ledsen för dig och eran skull. Jag vet smärtan som du går igenom, den är hemsk. Man tror inte det ska bli ljust igen, allt är ett totalt jävla mörker. Sörj, gråt, älta, skratta, gråt lite till. Du tar den tid det tar. Att bearbeta ett missfall tar tid och gör så förbannat ont.
Jag googlade cytotec innan jag själv skulle ta dom, jag tvekade i flera timmar. Sen tog jag dom ändå, det är helt vansinnigt att dom ens använder dom för det endamålet, även vid förlossnig. Jag hoppas din kropp och själ snart är redo för att ett nytt frö ska gro. Jag vill bara önska dig all lycka och välgång ♥♥♥ jag tänker på dig även om jag ej dig känner. Massa varma styrkekramar ♥♥