Jag låg kvar i sängen imorse och hade lust att strejka. Lille E var dock på sitt mest extrema mammiga humör. Jag gissar att det är dagis-krisen som har satt igång. Jag önskar att vi hade haft råd att vara föräldralediga tills han var tre år och mentalt redo för dagis. Men vem har råd med det? Hur som helst, Lille E klarade inte av att äta frukost och existera utan mig, trots att resten av familjen var uppe. Vi hade en lugn och skön morgon. Jag blödde inte särskilt mycket, som en vanlig mens. Jag trodde att det värsta var över.
När Lille E sov middag så satte vi igång med att röja ute. Jag fick starkare och starkare kramper, likt förlossningsvärkar men väldigt oregelbundna och mer ihållande. När E vaknade blev det en picknick i trädgården med storasyster M. Då hade jag ganska ont, det gjorde ont att sitta och jag hade börjat blöda rejält. Men sköterskan på sjukhuset hade sagt att jag skulle fortsätta leva som vanligt, att jag till och med kunde träna om jag ville. Jag hade bara lite kvar att fixa så jag bestämde mig för att göra klart det medan barnen lekte och maken hade koll på dem. Men ibland fick jag pausa för att det gjorde så jäkla ont. Då hade jag ändå redan tagit två diklofenak och två panodil. Plötsligt blev det outhärdligt, smärtan ändrade helt karaktär. Jag lyckades ta mig in i huset och byta binda, jag konstaterade att jag blödde rejält. Dubbelvikt tog jag mig ut till soffan och skrek efter maken tills han hörde mig. Han kom med morfinet som jag tjatat till mig av sköterskan ”för säkerhetsskull”, medan hon bestämt hävdade att smärtan vid denna typ av abort inte är värre än mensvärk. Hmmm…
Jag hade så ont att jag nästan fick panik. Efter en kvart hade morfinet börjat verka och jag kom tillbaka till verkligheten. Men när jag reste mig kom den skarpa smärtan tillbaka. Jag tog en tablett till och kände mig snart bättre. Bestämde mig för att laga middag eftersom det ändå var svårt att sitta och ligga ner, jag var rädd att blöda ner soffan trots att jag hade nattbinda på mig. När ätit middag reste jag mig lätt från stolen för att hjälpa Lille E, då kände jag att ”något” kom ut ur mig. Tänkte att det måste varit en ansamling blod bara och skyndade till toan för att byta binda. (Nu måste jag utfärda en VARNING. Känsliga läsare fortsätt INTE läsa.) När jag drog ner trosorna kändes det som att jag tappade någonting ner i byxbenet, jag funderade lite men kunde inte komma på vad jag skulle ha tappat. Precis som jag förväntat mig hade jag blött jättemycket och bytte bindan. När jag skulle resa mig kände jag att det var kladdigt i byxbenet. Fan. Panik. Måste titta efter, men vill inte. Jag följde blicken ner i de mörkgrå mjukisbyxorna, blod överallt, och nere i mudden vid foten låg en klump stor som en clementin. Jag kan inte ens beskriva vad det var, men det var definitivt INTE levrat blod, vilket sköterskan sa att jag kunde förvänta mig. Det enda jag sett i mitt liv som påminde om detta är moderkaka.
VARFÖR?? Varför förberedde inte sköterskan mig på vad som kunde hända? Varför sa hon att det inte skulle göra så ont, och varför sa hon att det bara skulle komma ut blod? Hon sa att min hinnsäck var så liten (visade med fingrarna ett par millimeter) och att den inte skulle märkas, men jag såg själv på ultraljudsbilden i min remiss att den var större än 2 cm (måtten var utsatta). Jag visste att hon ljög men orkade inte protestera. Nu vet jag att den ”märktes”. Och vad var det andra? Hur kan det vara rutin att skicka hem kvinnor med magsårsmedicin för oralt bruk, som inte är ens är godkänd som abortmedel, uppstoppat i underliven i syfte att ta hand om sina aborter själva? Detta blir ju ett trauma utöver aborten! Skäms kvinnor så mycket att de behåller upplevelsen för sig själva så att sjukvården kommer undan? Ju mer jag googlar om Cytotec desto mer förstår jag. Jag har fyra vänner som behandlats med Cytotec, två för abort och två med MA. En av dessa har haft en ”bra” uppevelse. De andras påminner om min, men en av dem fick en akut blödning och fick hämtas av ambulans, blev inlagd och fick blodtransfusioner. Jag visste inte detta innan jag tog Cytotec.
