Den där bihåleinflammationen har varit riktigt illa i helgen. Trots maxdos Citodon så har jag varit helt knäckt till och från, och har suttit upp och sovit om nätterna. Jag kände av det redan för en vecka sedan, när jag var hos läkaren för att få förlängt sjukskrivningen. Men jag orkade inte ta tag i det då. Jag tänkte att det var en fis i rymden i jämförelse med hur jag mådde i övrigt. Idag skickade vårdcentralen in mig till sjukhuset direkt med akutremiss. ”Hittar du till Öron, Näsa, Halsmottagningen? Den ligger mitt emot förlossningen”. Åhh… Toppen… Ja, det var bara att åka in och parkera vid förlossningen och passera med längtansfull blick. I väntrummet satt en mamma med en liten bebis. Vad var oddsen för det? Just då hade jag sjukt ont att jag räknade mina hjärtslag som hördes genom bihålorna in i örat. Swisch, swish, swish. Mitt i denna enorma smärta så tänkte jag att det kanske ändå fanns en mening med att jag inte är gravid just nu. Jag förstod ju att jag skulle behöva mediciner. Och hur skulle jag klarat helgen utan Citodon och Ipren? Käken var så svullen att jag inte kunde gapa mer än en centimeter, och jag kunde inte heller stänga munnen eftersom tänderna gjorde så ont. Ena sidan av ansiktet var svullet. Läkaren skickade mig genast på magnetröntgen. Är du gravid? frågade hon. Hmm… nej tyvärr inte. Jag började gråta lite och fick förklara läget. Hon sa att gravidhormonerna kunde vara en bidragande orsak till att jag blivit sjuk. Slemhinnorna svullnar ju vid en graviditet.
Man brukar säga att man ska ”ta det onda med det goda”, var är det goda? Jag får alla sidoeffekter av en graviditet, men inget barn. Jag borde kanske fira att foglossningen nyss gått över…
Det tog några timmar att vänta på min tur. När röntgen var klar sa de till mig att jag kunde vänta en timme innan jag skulle vara tillbaka på Öron, Näsa, Hals. Skit också! Det innebar att jag mer eller mindre var tvungen att gå och sätta mig i cafeterian, där alla fikar med sina familjer med sina nyfödda bebisar. Jag har varit en av dem. Jag bestämde mig för att se det som en chans att minnas de fina stunderna när Lille E var nyfödd. Jag slängde blikcar mot den bänk där min syster för första gången träffade honom. Jag kände en viss form av glädje, men också en sorg och oro över att kanske inte få vara med om det igen.
På något mirakulöst sätt lyckades jag pilla in en rågring med ägg i munnen, det var det plattaste jag hittade, och sedan mala den med tungan så att jag kunde svälja. Jag måste sett så otroligt äcklig ut. Men jag var inte riktigt i form att bry mig. Man mår alltid bättre om man bara kan äta lite. Sex timmar efter min tid på vårdcentralen hade jag till sist ett röntgenresultat. Läkaren var både förfärad och lite fascinerad. Båda bihålorna på min högra sida var totalt igensatta. Det fanns ett litet utrymme bakom ögat, så om jag nu får kraftig värk i ögat så ska jag söka akut. Läkaren förklarade för mig hur ont jag har haft, det var lite lustigt. Jag kunde inte låta bli att skratta lite åt hennes inlevelse, hon hade rätt. Jag har haft gräsligt ont, så där ont så att tårarna bara rinner utan att man kan hejda sig. Jag fick med mig hem en hästkur antibiotika, morfinbaserade piller och så kortison som jag ska äta i sex dagar. Om jag inte är bättre inom 48 timmar så ska jag komma in igen och bli spolad.
En liten tanke, kan det vara mina tårar? Nej, självklart inte. Det förstår jag också egentligen. Men på något sätt känns det som att detta är en del av min sorg. Jag har inte känt smärtan eftersom jag redan hade så ont i hjärtat. Jag har inte känt hur svullen jag varit eftersom jag gråtit så mycket och varit svullen hela tiden. Smärtan i hjärtat och själen när man förlorar en graviditet går inte att beskriva, inte ens för sig själv. Men det blir tydligare och tydligare för mig hur ont jag har haft och fortfarande har. Den smärtan finns det ingen läkare i världen som kan bota.
