Med näbbar och klor…

Läkarna kunde inte ge något svar NÄR kroppen kan vara på banan igen. Men som jag skrev här så tyckte jag mig redan se små äggblåsor vid ultraljudet för tio dagar sedan, så hoppet väcktes att min kropp redan påbörjat en ny cykel. Läkaren på KK sa att det var möjligt men inte troligt. Å andra sidan verkade hon inte var någon expert på äggstockar och letade upp dem mest för att jag bad henne kolla. Jag skyllde på att jag var rädd för nya cystor. Ibland får man köra en fuling…

I veckan tog jag ett ägglossningstest eftersom jag började känna av att det var på gång. Först blev jag otroligt glad när testet blev tydligt positivt, men sen vaknade minnet till från den tid då jag själv kämpade med ÄL-tester för att vi skulle bli gravida på egen hand. Innan beskedet kom att det inte var möjligt. Någonstans hade jag läst om tjejer som testade positivt i flera dagar och senare visade sig redan vara gravida. De där historierna blir man deppig av nu. ”Nu ska vi börja skaffa barn! Nämen oj, jag var visst redan gravid!”. Hmpf!!! Jag tog i alla fall ett grav-test också och det var även det positivt. Fan också!

Positivt graviditetstest och ägglossningstest

För första gången i mitt liv blev jag ledsen över ett positivt graviditetstest. Så himla ironiskt. Hela situationen var dessutom väldigt jobbig och sorglig. Att stå där i badrummet igen, med ett plastglas med kiss i och doppa stickor. Sist jag gjorde det blev jag så himla glad. Efteråt grät jag en stund i makens famn och kände mig helt bedrövlig. Räknade helt bort chansen att jag hade ägglossning och kände mest hur ytterligare en kontrollparameter försvann. Att inte ens ha möjlighet att veta när nästa mens kommer! Nästa mens är nästa startskott. Det blir ett FET (frozen embryo transfer) då. Jag vill veta och kunna förbereda mig mentalt, men nu blev det omöjligt. Det var bara skit.

Men idag känner jag mig ganska säker på att jag har ägglossning, eller har haft i dagarna. Alla fysiska tecken är där, och jag slutade blöda efter aborten redan i veckan. Det tog alltså ganska exakt två veckor efter Cytotec-behandlingen tills jag var blödningsfri. Nu hoppas jag att mensen kommer om två veckor och att vi därefter kan se framåt och ta nya tag ( Jag hoppas på mens… sjukt ironiskt igen. Snacka om omvänd situation.). Det finns en chans att vi kan bli föräldrar igen nästa sommar. Jag tänker hålla fast vid det halmstrået.

Veckan som har passerat har varit väldigt fysisk. Hela min kropp har gjort sig påmind och jag har fått insikt i hur stor anspänning detta har inneburit. Alla stressymtom som jag är bekant med i samband med stora tentor, flyttar, pressade arbetssituationer m.m. har dykt upp. Jag har haft nackont och spänningshuvudvärk, på gränsen till nackspärr. Jag har haft ont i magen efter jag ätit och fått riktiga kramper. Utslag i hårbotten, det får jag alltid när livet är tufft, kliar så in i nordens och lämnar öppna sår om man bara ens kliar lite. Huden bara flagnar. Jag har också varit förkyld sedan dagarna efter beskedet om missed abortion, och det har nu övergått i en smärtsam bihåleinflammation. Jag känner mig ödmjuk inför detta och inser igen att kropp och själ är en enhet. Sorgen sätter sig i kroppen.