Det är inte första gången i livet jag sörjer. Jag känner igen känslan av att befinna sig i en egen värld, och betrakta hur vardagen pågår för andra. Andra människor jobbar, min make också. Jag vet inte hur jag ska kunna få min hjärna till att fungera så bra igen. Idag är jag glad över att jag lyckades steka pyttipanna och ägg, samtidigt som lille E satt och ritade, utan att maten blev varken vidbränd eller frusen i mitten. Den smakade precis som vanligt. Det är nog första gången som jag lyckats laga mat själv sedan allt hände. Alltid nåt! Kanske är min koncentrationsförmåga på väg tillbaka.
TV:n stod på under eftermiddagen framåt kvällen. Jag hajade till och stannade upp när jag såg en stylad amerikansk hollywoodfru bära runt på en nyfödd bebis under ett coctailmingel. Hon luktade bebisen i håret, jag kunde blunda och känna doften. Med högljudd röst kuttrade hon ”Oh, are’nt you sweet!! I feel I’m in my right element. I just feel that I would have the time to have one more baby now.”. Kvinnans make kommer förbi, han är rund och flintis, ser äldre ut och inte alls så bildskön som hon. Knappats Barbies Ken. ”Oh, honey! Please, could we have another baby? Please! If you give me one more I promise I will never ask for anything else!!”. Maken skakar på huvudet och minglar vidare. Jag står kvar framför TV:n med en känsla av att för första gången sett hur barn blir till. Är det så här andra har det? Ber man sin make om fler barn? Den önskan hon just nu levererade till sin make skickar jag, i en identisk kopia, två gånget i timmen till Gud, en högre makt, Moder Natur, slumpen, eller vem/vad tusan som än vill höra mig. ”Bara ett barn till, snälla. Jag ska aldrig be om något mer.”. Jag får aldrig svaret, men jag hoppas innerligt att det inte skakas på huvudet åt mig någonstans.
Tänk att det kan vara så lätt för andra att få barn! De bara har sex utan preventivmedel. Jag hade nästan glömt att det är så det går till. Inga nålar eller läkarbesök, ingen smärtlindring eller operationer. Man bara säger ”Oh, honey could we have another baby?”, och ligger med varandra. Det är ju verkligen fascinerande.
Vad skönt att höra att jag kunde förmedla lite hopp. Annars är det ju mycket depp här inne just nu. Klart att det kommer att fungera Kai. Vi har bara olika vägar dit! Din kollega på jobbet hade en spikrak väg till graviditet. Troligtvis har hon vägbulor, eller kommer att få, i en annan del av livet. Men det hjälper ju varken dig eller mig nu. Det är ändå bara orättvist. Jag har ju haft turen att lyckas med IVF en gång. Då kände jag verkligen inte det på mig att vi skulle lyckas. Tvärtom var jag som mest sänkt någonsin just då och var väldigt övertygad om att jag inte kunde bli gravid. För mig hade IVFerna nästan bara blivit något jag var tvungen att göra innan jag kunde börja överväga adoption. Så illa var det. Just nu försöker jag boosta mig med känslan jag hade när Lille E var nyfödd. Den känslan skulle jag vilja förmedla till dig. Jag skulle vilja ta en liten ljusglimt och lägga in i ditt bröst så att du kunde kämpa vidare med den energin. För själva grejen är att när han låg i min famn så blev allt helt glasklart. Jag var plötsligt tacksam över att vi inte blivit gravida på annat sätt och inte tidigare heller. För det var ju just denna bebis som jag väntat på i hela mitt liv och just han kunde inte bli till på något annat sätt en genom IVF just den månaden i mitt liv. När det gör som ondast att se gravidmagar nu så försöker jag tänka att jag ju inte vill ha deras barn. Dom kan få behålla sina ungar. Jag vill ha mitt/vårt barn, och de råkar vara svåra att få till. Men ingen annan kan göra dem än vi. Och de är värda att vänta på. Din unge är också värd att vänta på Kai. Allt kommer att få sin mening <3
Det är konstigt hur hjärnan och känslorna kan fungera. Jag kan inte sätta fingret på det, men något i ditt kommentarssvar gjorde mig så lugn och säker på att vi kommer få ett barn någon gång. Tack för att du fick mig att känna så!
Usch!! jag vet precis hur du känner dig
Det är så jäkla orättvist! Dessutom så skäms man ju lite för sin ”missunsamhet” och de väldigt starka känslorna av avundsjuka man får. Man vill så gärna glädjas för andra, men inuti är det bara svart. Och resonemanget kring NÄR man vill ha barn. Vår son föddes i november och det var tydligen inte en ”populär månad”. Förlåt? Tydligen vill folk inte ha barn sent på året eftersom barnen kanske kommer efter i skolan då. Dessutom är det tråkigt att fylla år på vintern. Verkligen? Jag blir så trött. Barn är den finaste gåvan man kan få. Man skaffar inte barn, man får dem. Om man har fruktansvärt mycket tur. Håller tummarna för dig Kai. Hoppas att det väldigt snart är din tur <3. Kram
Hej! Jag är ny på att kommentera här.
Precis samma var det så lätt-känsla hade jag härom dagen när en kollega berättade att hon var med barn. Detta hade hon planerat att bli sedan vi började jobba tillsammana för över ett år sedan. Hon visste att hon ville att barnet skulle födas sommaren 2015. Kul liksom. Jag cet inte ens OM jag nånsin kommer få föda ett barn. Det är så bortom min värld att bestämma när man vill att barnet ska födas, sen ligga ett par gånger och BAM gravid. Orättvisa värld!