Med näbbar och klor…

Minst fem ungar!

Minst fem ville jag ha. När jag pratade om mina framtidsvisioner som tonåring var det många som skakade på huvudet åt mig. Vill du ha FEM barn? Ja, minst! svarade jag. Min barnlängtan startade långt innan den biologiska klockan skruvats upp av hormoner och tid. Jag föddes med längtan. Jag har alltid varit den som passat andras barn och som lekt tittut med bebisar i kön till kassan, och erbjudit mig att bära runt på släktingars bebisar på kalas. Jag var yngst i släkten. När kusinerna började få barn var jag i lagom ålder att börja kånka runt på dem. Många barn ville jag ha. Tills dess att de kom så skulle jag träna mig till att bli världens bästa mamma. Så var tanken. Jag skulle nog bli tvungen att fylla 25 år åtminstone, det räknade jag ut på något sätt. När man är 25 så är man vuxen tänkte jag.

När jag berättade om mina tankar för kompisarna på universitetet var det många som log och skrattade. Fem barn? Det avfärdades som en tokig idé, likt många andra som ventilerades på fester och nationshäng. Jag fortsatte att räkna åren tills det fanns en möjlighet för mig att bli mamma. Examen och fast arbete först. Under tiden passade jag på att lära mig att baka goda bullar, göra snygga halloweenpumpor, lägga in sill, sylta och safta, göra julgodis och julmarmelad. Och massa annat. Sådant som jag ansåg att en exemplarisk pysselmamma skulle kunna. Och jag ville bli en riktig pysslig mamma, som skulle lukta kryddnejlika på julen och jordgubbar om sommaren.

Vid fikabordet på min första fasta arbetsplats, inom det yrke jag siktat på efter examen, nämnde jag att jag älskar barn. Jag skulle åtminstone ha fem stycken. Föräldrarna skakade på huvudena och unnade sig att himla med ögonen. Jag visste inte vad jag talade om. Barn är så mycket jobb. Ingen egentid, ingen sömn och bara tjat. Bara att komma ut genom dörren och försöka passa en tid med två småbarn som ska i overaller och som samtidigt slåss med varandra gör att man åldras i förtid och bara längtar efter att de ska bli stora nog att åtminstone cykla till skolan själva. Jag skulle nog ändra mig när jag också fick barn. Ingen förstod.

Ingen förstod att det inte handlade om barnsliga drömmar. För mig var det meningen med livet. Det enda som inte var förhandlingsbart. Men redan då oroade jag mig ofta över vad som skulle hända med mig om jag inte kunde få barn.

Idag är jag mamma. Jag vet inte vad egentid är och saknar det inte heller. Jag har vant mig vid 5-6 timmar sömn upphackat under natten och anser inte att det är ett större problem. Jag har inga problem med att komma försent istället för att stressa, och skrattar högt om Lille E passar på att bajsa när vi nyss ska ut genom dörren. Jag kan inte se problemen. Jag vill inte verka präktig, men vad är så himla jobbigt med småbarn? De är ju fantastiska. Man ska passa på att leva i deras värld när man har dem omkring sig. Vägra att stressa och sova när man kan. Omkring Lille E är jag tacksamhet. Från roten och till topp, tacksamhet. Att han finns. Jag kommer gärna försent till dagis varenda morgon. Jag skiter i biobesök, restaurangmat och weekends i europeiska huvudstäder. Jag är mamma och det räcker för mig.

Men idag känns mina fem barn så långt, långt borta. Jag har sagt hejdå till två av dem. Två processer av sorg där verkligheten tagit över och tvingat mig att inse orimligheten.  Jag har räknat åren, jag har räknat pengar. Fem barn går inte. Fyra barn är att hoppas på för mycket. Tre barn är ett högt ställt mål. Igår och idag har jag börjat konfronteras med den dystra tanken att två barn kanske är det enda rimliga och det enda jag orkar. Den tid jag investerar i att kämpa för barn är förlorad tid i livet, då inget annat existerar. Orken rinner ur mig varje minut. Som om jag hade en blodgivarslang i armen, dynget runt, där lysande kraft rann ut i ingenstans. Inga barn blir gjorda. Nio månader av IVF:er och FET är nu förgäves. Jag är trött och hopplös kvar. Vem är jag nu? Min största dröm är så oändligt långt borta.