Idag har jag varit på återbesök på vårdcentralen och blev på grund av mitt mående sjukskriven två veckor till. Läkaren tittade uppfostrande på mig och sade ”Nu får jag allt säga till dig på skarpen att du börjar ta dig själv på allvar i det här. Det tar i tid att gå igenom en sådan här förlust och du måste förändra dina förväntningar på dig själv”. Jag uppskattade hans ärlighet och tog med mig en läxa hem att skriva ner mina förväntningar på mig själv och på min make. Ska jag vara brutalt ärlig så är mina största och mest ohälsosamma förväntningar följande: Att ta mig ur det här snabbt, helst igår. Se framåt och inte bakåt. Hitta ny motivation för nya försök och sluta sörja mitt förlorade barn. Vara stark, frisk och glad, samt givetvis översvallande tacksam över det jag har.”. Jag har lite att jobba på här inser jag.
Hur mår jag idag? Jag är så bedövande trött och ledsen enda in i själen. Idag har jag gråtit fyra gånger. Jag tyckte att det kändes okej i helgen och trodde att jag var på rätt väg. Jag slet i trädgården och eldade upp riset av den syrenhäck som jag sågade ner när jag var gravid. Ut med det gamla, liksom. Men igår kväll kände jag hur sorgen kom smygande tillbaka in i min kropp. Och nu har den tagit över helt igen. Jag erkänner att jag faktiskt inte förstår hur jag kan sörja så mycket. Och jag erkänner att jag är arg på mig själv över att jag uppenbarligen hann skapa så mycket förväntningar och känna så mycket kärlek under en så tidig graviditet. Jag tänker ”Är jag inte smartare än så här? Hur kunde jag göra detta mot mig själv?”. Jag känner ju till statistiken allt för väl. Före vecka 12 slutar 20-25% av alla graviditeter i missfall eller MA.
Idag har jag sorterat tvätt och städat min garderob. Jag hittade ett grått linne som jag inte kände igen. När jag lyfte upp det insåg jag direkt att jag glömt bort att jag köpte det för ett par veckor sedan. Ett amningslinne. Bra pris, så jag passade på. Jag unnade aldrig mig några med Lille E, trots att jag ammade honom i 14 månader. Jag minns att jag tänkte att denna gången ska jag unna mig mer. Så där låg det. Ett nytt amningslinne med prislappen kvar. Märket hette Heartbeats. Så vidunderligt ironiskt. De där hjärtslagen jag aldrig fick se. Inte bara en missed abortion, även missed heartbeats.
Jag måste verkligen se över mina tankar och börja ta hand om mig själv. Jag vill ta hand om mig själv och jag vill tänka snälla och ömsinta tankar om det brustna hjärta jag bär på. Jag är så här ledsen på grund av att jag omedelbart tog till mig detta barn och började älska det. Det är inte att vara dum, det är att vara mamma.
Tack E! Väldigt kloka ord! Precis så är det. Innan Lille E var jag så rädd att aldrig få uppleva en graviditet och att aldrig få barn, det var en enorm rädsla som stundtals kunde kväva mig. Att likna med dödsångest. Rädslan nu är lika stark men av en annan sort, helt klart mer fylld av sorg och saknad. Jag hade höga förväntningar på föräldraskapet, och de förväntningarna har uppfyllts med råge. Det finns inget roligare och härligare, tänk om jag aldrig får göra om det… Fy fan. Men jag känner mig orättvis eftersom det finns så många som inte ens fått ett barn och som fortfarande kämpar. Det finns också de som obetänksamt säger till mig, i syfte att trösta, ”Du får tänka på att du i alla fall har Lille E.”. Det är en rejäl käftsmäll att få höra de orden. Som om jag någonsin skulle glömma! Han är luften jag andas och marken jag går på. Han är allt! Kramar till dig E, tack igen för dina värmande ord!!!!
Du är ju inte mindre tacksam över lille E bara för att du hoppades och älskade ert lilla hjärta. Det är ju kärleken till honom och hoppet om att få uppleva det igen som gör att du fortsätter. Det är ju faktiskt det barn som du redan har som gör att du precis vet vad du gått miste om. Som du skriver: ge dig själv tid att vara ledsen och sörja. Låt sorgen ta den tid det tar. Kram