Idag var det dags för krisstöd hos psykolog. Det blev två veckor försenat tyvärr, pga att psykologen själv blev sjukskriven. Otur. Det var skönt att prata om allt som hänt och för första gången sumera det inför nya öron. Det gav mycket och jag känner att psykologen skickligt tog fram djupet i mina tankar och känslor, och klargjorde det så att jag själv äntligen kunde förstå vad det är som händer i mitt hjärta. Skönt och jobbigt.
Det viktigaste var att hon påtalade att jag pratade mycket om att jag inte kan ta mig ur sorgen och att jag inte ”kommer någonstans”, att jag fortfarande gråter mycket och känner mig så ledsen. Men har bara gått två veckor och tre dagar sedan beskedet. Under den tiden har jag dessutom genomgått en abort i hemmet, ensam. Emot min vilja. En abort som blev dramatisk och obehaglig, smärtsam både psykiskt och fysikt. Psykologen gjorde det tydligt för mig att jag har förlorat ett barn jag redan hade knutit an till och planerat för. Det skiljer sig mot att förlora en IVF. Att förlora en IVF är en besvikelse, att förlora en graviditet är en sorg och en stor förlust. Jag måste sörja och tillåta mig själv att bara vara ledsen. Det är okej. Jag måste sluta tänka att jag ”borde komma över detta snart och se framåt”. Det funkar inte så. Jag har rätt att vara ledsen.
Och nästa steg är att säga hejdå till Jansson <3, att säga allt det jag vill ha sagt till mitt lilla barn som inte fick lov att komma till oss. En dag när jag är modig nog att djupdyka i sorgen så ska jag skriva ett brev. Inte idag.
