Idag var det dags för återbesök på KK i Helsingborg för att kontrollera att hinnsäcken var ute. Inatt drömde jag att de vid konrollen hittade ett friskt, levande foster som låg där och sprattlade i magen. Det var en skön dröm. Att vakna var desto värre. Väl framme i väntrummet fick jag vänta i en över en timme, trots tidsbokning, men det var ändå bättre än sist. Då var jag bokad till kl 09 och undersöktes kl 11. I väntrummet fanns idag två gravida, två nyförlösta med nyfödda och så jag. Det var jobbigt. I hisshallen fanns ytterligare ett antal nyförlösta som lät familj och vänner se sina nyfödda bebisar. Jag fokuserade på tanken att nästa gång jag är här så är jag här för att föda barn. En vän smsade en stärkande tanke -att det jag gör nu, allt jag går igenom, är för mitt framtida barn.
Undersökningen visade en tom livmoder, med tunn slemhinna. Vacker och päronformad. Min livmoder. Jag kände en intensiv tacksamhet att den funkar så bra och att den kämpar på. Att den tar emot embryona och ger dem en ärlig chans. Läkaren trodde att ”klumpen” som kommit ut var en stor bit av slemhinna, men hon visste inte. Äggstockarna såg bra ut, jag tyckte att jag såg små äggblåsor och frågade om jag kan vara i en ny cykel redan. Ja, teoretiskt sett så kan du det, svarade hon, men det är inte troligt. Mitt blodvärde hade sjunkit rejält på en vecka och de förstod att jag blött mycket. Läkaren förklarade att man blir väldigt trött när blodvärdet går nedåt även om man inte passerar den undre kritiska gränsen. Det var skönt att gå därifrån och lämna väntrummet bakom mig.
Tillbaka i min parkerade bil kom tårarna igen. Från ingenstans. Borde jag vara glad nu? Nu fick jag ju ett bra besked och ändå var jag ännu mer ledsen igen. Så oändligt tungt.
Jag skrapade ihop lite ork och åkte ut till väla centrum. Kan man shoppa sig lycklig? Jag var i desperat behov av kläder! Jag slutade amma i februari och därefter gick kroppen mer tillbaka till det normala, men magen är fortfarande för säckig för många av de plagg jag hade innan jag blev gravid. Jag har inte köpt några nya kläder, har hela tiden tänkt att jag snart kanske är gravid igen. Inte ens en ny behå har jag köpt sedan amningsbehåarna. Jag har pressat ner brösten i de gamla, men det har inte funkat så bra. Så idag gick jag från affär till affär och tokshoppade. Det blev 2 jeans, 8 tröjor, 2 linnen och 2 behåar. Så skönt att äntligen ha kläder jag kan trivas i. En nystart. Maken hejade ivrigt på via sms. Han var nog glad att få en lite snyggare fru. Världens sötaste man har jag. Jag är sjukskriven, han jobbar extra för att kompensera, vi är mitt i ett gigantiskt renoveringsprojekt, och han blir glad när jag bränner tusenlappar! Otroligt! Jag gick in på Po.p och köpte en ny jacka med tillhörande fleece till Lille E också. Det gjorde mig gladare än allt det andra. Vi har mest ärvda kläder till honom. Fina kläder, men inte jag som valt dem. Det är roligt att handla till honom. Mitt i shoppingen ringde min husläkare och frågade om jag mådde bättre. Jag började genast gråta igen och fick gå och sätta mig på en bänk. Berättade om aborten, om tröttheten och den enorma sorgen som inte minskar. Förklarade att jag gråter till och från hela dagarna men att jag försöker göra vanliga saker och att jag undviker att bara vara passiv, även om jag helst bara vill ligga kvar i sängen. Han tyckte att det lät klokt, men förstod att jag inte kan jobba än. Vi ska ses för vidare sjukskrivning på måndag.
