Jag ringde till KK i söndags och frågade om allt det som hände i lördags var normalt i en Cytotecbehandling. Det var det. Smärtan och ”den stora klumpen”, allt var normalt. Jag märke att barnmorskan undvek ämnet kring klumpen. Jag ställde frågan rakt ut, vad var det som kom ut? När jag hörde vad hon var på väg att svara så avbröt jag direkt, -Det var INTE levrat blod, det kan jag garantera. Hon ville inte riktigt besvara frågan, så jag fortsatte att vara extremt jobbigt och frågade om det var moderkakan jag sett. Och ja, det var det alltså. Moderkakan kan komma ut i ett helt stycke och då föregås det av att livmodern arbetar hårt och livmoderhalsen öppnas, vilket ju gör ont som förlossningsvärkar. Ja. Mmmm. VARFÖR i helvete berättar ni inte en sådan sak när ni skickar hem en patient? Varför säger ni att det BARA ska komma ut blod under mensvärkslika förhållande i ljudet till Mozart? Nej, okej jag överdrev lite. Men det känns som att de verkligen gett Cytotec oförtjänt bra reklam. Jag frågade inte. Jag orkade helt enkelt inte, jag hade absolut vågat men min erfarenhet är att svaret hade blivit att jag var ett ovanligt fall och att det inte brukar vara så. Cased Closed.
Nu är det fysiska över. Jag kommer att blöda ett par veckor till och tills blödningen är över så är det inte över för mig ändå. Men nu kan jag börja bearbeta det som hänt. För exakt två veckor sedan fick vi beskedet om att det inte fanns ett tickande hjärta där inne. Det känns som att ett helt världskrig passerat, en evighet av tid och smärta. Det är svårt att ens minnas känslan och glädjen som fanns där innan.
Om det stora gråa molnet som hänger över mig är hormonellt eller mentalt har jag ingen aning om. Kanske en dålig coctaileffekt av båda, som dubblerar effekten? Idag har jag lyckats definiera och sortera in känslorna i ett fack. Barnlöshetfacket (Oro, ängslan, ilska, frustration, avundsjuka, sorg och enorm längtan). Jag gissar att läsare som är ”primärt” barnlösa ryggar tillbaka inför detta. Jag kan intyga att jag själv har svårt för att förstå och acceptera det. Men jag är tillbaka i exakt samma mående som innan Lille E blev till. Hur är det möjligt? Jag har ju min fine lille pojke, och precis som jag berättat innan så är han en dunderkur mot sorgen. När jag har honom i min närhet så mår jag mycket bättre. Men när han sover och är på dagis så är mitt grundmående tillbaka i barnlösheten. När jag mår som sämst så går jag in i hans rum en stund och bara känner hans lukt en stund. Men djupet i sorgen är ändå densamma. Det är märkligt och helt omöjligt att förstå.
Håller med dig i allt! Vad skönt att jag inte är ensam. Jag tycker att känslorna är mer komplicerade nu. Säkerligen en kombination också av att inte kunna isolera sig från allt som påminner, vilket man kunde innan. Nu har man småbarnsföräldrar överallt, och folk blir gravida med nr2 utan problem. Det är svårt att acceptera sin egen avundsjuka. Jag tycker tom att det är jobbigt att se bilder på mig själv som gravid. Är det normalt att vata avundsjuk på sig själv?
❤️Tack❤️
Sörjer med Dig ❤️
Allt Du måste gå igenom och dessutom denna förtvivlat dåligt fungerande sjukvård.
Jag är så otroligt ledsen att ni måste gå igenom det här. Det är orättvist och fruktansvärt och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för er.
Det är svårt att vara sekundärt barnlös, iaf för mig. Alla känslor jag hade som primärt barnlös finns nu också. Ilskan, sorgen, oron, längtan. Men nu finns också skammen över att vara girig och vilja ha fler när det finns dom som inte får ett enda. Och skuldkänslorna över att ha barn och ändå inte vara nöjd, ändå sakna något.