Med näbbar och klor…

Igår var en riktigt sumpig dag. Jag lade upp dagen för vila och återhämtning. Jag hade tagit fel på dagarna, besöket hos läkaren är nästa vecka. Lille E var som vanligt så söt hela morgonen och sprang glatt in på dagis. Jag hade lastat in hundarna och planerat en skön morgonpromenad i ett naturområde i närheten. Solen sken. På parkeringen utanför dagis ringde min chef. Min chef är ny sedan jag var föräldraledig förra året. Jag kände väldigt fort när jag kom tillbaka att han inte gillade mig, jag har försökt bortse från det och jobba på som vanligt. Under året har vi haft tre långa och tuffa diskussioner inom det område som ansvarat för i fyra år. Jag är bra på det jag gör och används flitigt av kolleger som behöver stöd och hjälp inom mitt område. Jag har drivit ett stort projekt som blivit känt nationellt och varit på nyheterna m.m., vilket fått en mycket positiv effekt för vår sak. På lönesamtal och utvecklingssamtal har jag fått fin feedback (av andra chefer mest) och blivit ombedd att fortsätta i samma anda. Nu ringde chefen och berättade med ett leende i luren att jag inte längre ska vara ansvarig för mitt område. En kollega får mina arbetsuppgifter. Detta är alltså inte av hänsyn till min sjukskrivning utan för alltid. Jag ska komma tillbaka till arbetsuppgifter som ingen annan vill gör, men jag kan dem också och därför anser chefen att det är bäst för hela arbetsplatsen om jag gör dem. Helt ointressanta utan möjlighet till utveckling. Jag blev helt knäckt. Började till och med gråta i telefonen, vilket gjorde att jag blev ännu mer förödmjukad och kränkt. Honom vill jag aldrig gråta inför. Jag lyckades ge lite svar på tal och även tala om att jag inte accepterar detta, trots att jag vet att det är hans fulla rätt att ändra sina anställdas arbetsuppgifter. Jag kan egentligen inte sätta mig emot. Han svarade med att alla inom ledningsgruppen var överens, vilket gjorde mig ännu mer överrumplad och förvirrad. Senare igårkväll fick jag tag i en kollega som sitter med i gruppen, hon skrattade rakt ut när jag berättade vad han sagt och förklarade att alla i ledningsgruppen varit EMOT chefens förslag och ville att jag självklart skulle behålla mitt område. Chefen hade dessutom fått det att verka som att han haft kontakt med mig under sjukskrivningen och att jag var intresserad av att byta, vilket inte stämmer. Jag kommer aldrig lyckas ändra det han redan beslutat och genomfört. Den senaste tiden har mina kolleger framfört mina förslag till chefen eftersom alla vet att han inte tar emot dem om de kommer från mig. Jag har inte låtit det beröra mig eftersom jag arbetar för en god sak och ändå får det att funka. Jag har inte orkat bry mig om hans sätt att försöka påverka mig negativt. Men nu är jag sänkt.

Efter samtalet med chefen grät jag som en tok, men avbröt inte mina planer. Varför gjorde jag inte det? Jag körde ändå ut med hundarna i naturområdet i närheten av oss och parkerade bilen vid ett hus jag aldrig sett förr, obebott. Jag gick med hundarna och grät, pratade lite med maken och en kollega i telefon. Grät mer. Tog in på en väg jag kände igen, och sen plötsligt hade jag ingen aning om vart jag kommit ifrån. Jag var helt nollställd, jag mindes bara att jag parkerat vid ett hus jag aldrig sett förr. Jag tog upp mobilen igen och kände mig trygg med att jag hade 35% batteri kvar, öppnade en karta över området och hann precis se alla husen runt omkring innan batteriet utan förvarning ändå dog. Just i det läget var jag så trött, törstig och hade ganska ont i magen på grund av antibiotikan jag tagit på morgonen. Extremt jobbig sits. Det enda val jag hade var att gå tillbaka och söka tillbaka längs med alla avtagsvägar jag kunde komma ihåg att jag sett hus vid på kartan och leta efter bilen. Jag hade verkligen inga minnesbilder. Då insåg jag också att jag inte kan börja jobba än på länge. Om jag inte ens minns var jag var för en timme sen. Efter en lång stund öppnade landskapet upp sig och jag såg ett biltak glänsa till långt borta vid en trädridå. Det var vår gamla kombi. En otrolig lättnad. Till lunch var jag hemma i huset igen och skulle precis gå in och äta, dricka, ta en dusch och sen vila innan det var dags för dagishämtning. Då stoppar arbetsledaren i renoveringen, som pågår här hemma, mig och säger att han bara måste gå igenom vad som ska göras under dagen så att allt blir rätt. Jag är ju helt färdig men försöker i alla fall memorera det han säger för att lämna över infon till maken. En timme senare ringer jag maken och summerar det jag minns, sen hinner jag fixa till mig, äta och gråta lite till innan jag ska hämta Lille E på dagis och sedan åka till banken och skriva om ett gammalt huslån. Så fort vi kommer in på banken, tio minuter för sent, sätter sig Lille E på huk och bajsar blöjan full dessutom. En för jävlig dag som kommer att ta lång tid att komma över. Jag har världens sämsta chef.

Idag har min pappa kommit hit och på sitt sätt försökt stötta mig. Han hade med sig ett inramat foto på min gamla hund som var min bästa vän i 15 år. Det var gulligt. Och så hade han sett ett nyhetsinslag om sekundär barnlöshet där läkarna hade sagt att så länge de inte stätter stopp så uppmanas patienterna bara att kämpa på. Han vill så väl. Detta är ju inte sekundär barnlöshet utan infertilitet, men skit samma han vill så väl. Vi tog en långrunda över fälten med mina hundar och hans. Sen hämtade vi Lille E på dagis och åkte till byns kondis, riktigt gammaldags med billiga och goda kakor. Jag har varit väldigt ledsen idag, hela dagen. Det känns som att jag förlorat så mycket nu. Dels självklarheten i att vi ska kämpa för fler barn än ett till och dels fyra års arbete och en stor stolthet. Ett arbete som jag är väldigt bra på och som jag älskar att jobba med. Likväl som jag älskar att vara mamma och skulle vilja ha så många fler goa ungar. Lille E var så glad över att morfar var med och snackade på hela tiden, medan jag fick översätta. Något hade hänt på dagis med ett ”stoort grattis till alla barna”, jag måste fråga fröknarna om det imorgon. När hans fina äpplebulle dukades in på ett fat med målade kaffebönor på utbrast han så glatt ”Åh, Titta bajskorvar!!” och pekade på bönorna. Då var det som att ett gammalt rostigt skratt bara lossnade i kroppen och jag skrattade så att det gjorde ont. Tack gode GUD för min unge. Utan honom vore jag inget just nu. Inte ens en liten lort.

Just i det skrattet och i pappas sällskap mindes jag plötsligt en situation när jag var 17 år. Jag satt i ett samtal med en psykolog på grund att min syster på den tiden var mycket allvarligt sjuk och jag hade förstått att riskerna var stora att hon skulle dö. Jag räknade med att hon inte skulle finnas kvar. Varje gång telefonen ringde tänkte jag att nu är det över. Jag befann mig i en väldigt jobbig situation under tonåren då mina föräldrar samtidigt hade det väldigt svårt med min syster. Och jag själv ständigt var orolig och försökte kompensera. För övrigt var det då längtan om en egen stor familj befästes som en grundmur i mitt inre. Hur som helst, psykologen frågade mig ”Finns det någonting som skulle kunna hända som kunde få dig att våga börja hoppas på att din syster kommer överleva?”. Jag minns att jag tog tid på mig att svara och att det var svårt att hitta ett svar. Till sist sa jag ”Ja, om hon börjar skratta igen.”

Jag är inte döende, inte allvarligt sjuk, men jag är långt nere på botten. Fast idag skrattade jag. När man skrattar finns det hopp.