Med näbbar och klor…

Jag ger aldrig upp. Jag blir förbannad, hämtar nya krafter och reser mig igen. Kommer tillbaka med full styrka och hittar nya vägar när andra slutat i återvändsgränder. Jag  orkar och jag vågar. Jag ger aldrig upp. När kommer jag tillbaka?

Just nu hittar jag inte mig själv inuti min kropp. Kan jag bara vänta in att jag ska komma tillbaka igen? Är det som efter en långresa när indianerna säger att man ska sätta sig ner och vänta in sin själ? Jag behöver bara vänta och hinna ikapp, kanske?

Efter jag bloggat här igår satt jag uppe vid datorn och tittade på fotografier från flera år tillbaks i tiden. Det var skönt och klockan blev mycket. Jag fick perspektiv på situationen till viss del. Jag kunde se alla vanliga händelser, julaftnar, födelsedagar och semestrar, mig själv mitt i allt ihop. Finklädd och leendes, men bakom bilderna har jag också andra minnen. Sommaren 2010 när beskedet kommit att vi inte skulle kunna få barn på egen hand. En vacker midsommar då jag nyss börjat blöda efter vår första IVF. Jag kör min systersons vagn i vit och blåblommig kjol och binder blomkrans till M. Julen 2011 -två dagar efter en misslyckad IVF och jag står och lagar jullunch. Jag minns hur ont jag hade i hela kroppen och hur hoppet rann ifrån mig, men jag ler mot kameran. Vår första renovering av huset, innan vi ens flyttat in hösten 2011. Jag och maken målade furutak, furulister, dörrar och dörrfoder för glatta livet. Vi tapetserade och slipade golv. Vårt första hem tillsammans. Jag minns glädjen som helt enorm, men jag minns också att jag undrade om jag någonsin skulle få vara förälder här. Just du hade vi fått en IVF framskjuten på grund av en cysta och vi hade månader kvar att vänta. Jag kan se hur alla stunder de senaste åren varit en balans mellan glädje och oro. Även under graviditeten med Lille E funderade jag en hel del över om vi skulle lyckas med syskon eller om det skulle förbli en engångsupplevelse att vagga runt med min bebis därinne.

Ovissheten splittrar de ljuvliga minnena och lämnar efter sig ett litet sorgband, både inuti mig och på bilderna. Till sist hamnade jag i mappen med de nyaste bilderna från vår pågående renovering, kanske vårt livs största projekt med huset. Vi har planerat det sedan vi flyttade in. Jag har glatt mig och sett framemot det, och varit oerhört glad över att vi äntligen fått råd och lyckats spara så duktigt. Nu vet jag att alla minnena från den här tiden också kommer att vara splittrade. När jag i framtiden ser bilderna kommer jag att minnas känslan jag bär på idag. Oron och sorgen medan byggarna bankar dagarna i enda på taket. Vi förbereder bland annat för fler sovrum. Vi skulle ju ha två barn till. Jag pratar med snickaren om fönsterplacering och mellanväggar, samtidigt som jag tänker ”Vad fan håller jag på med? Vad ska jag ha rummen till?”.

Nu ska jag strax iväg till psykologen och det ska bli skönt. Sedan blir det inhandling av lite fredagsmys, tacos och chips, orginellt va? Och så hämtning av Lille E och en tur med hundarna. Livet fortsätter av sig själv även om jag är av banan. Jag är extra trött idag. Lille E fick för sig vid 02 i natt att någon tagit sönder hans strumpor, och trots mycket pussar och tröst och att jag till sist tog upp honom och satte på honom hans finaste strumpor så blev han inte helt nöjd. Det slutade med att jag fick sova ihopvikt på hans lilla soffa i hans rum, och en gång i kvarten försäkra honom om att ”Mamma lagar strumpan, det går bra.”, fram till klockan 05 då maken fick ta över. Klockan 07 vaknade E som vanligt pigg och glad, medan jag är ett vrak!

Hoppas ni alla får en fin helg! ge mig gärna tips om hur man kan bli sig själv igen. Kramar

Att landa och lyfta. Att sakna storken igen.