Med näbbar och klor…

I fredags var jag på samtal hos psykologen igen, det andra samtalet sedan ”allt hände”. Det var skönt att gå igenom allt som hänt igen och bara få höra av henne att det inte alls är märkligt att jag är så ledsen. Ibland hopar sig livets bekymmer över en och man räcker inte till. Bara hennes bekräftelse av min sorg och ledsamhet fick mig att känna mig bättre till mods. Helgen har kört sitt eget race med kalas och andra bestyr. Jag har varit extra trött och haft mycket svårt att sova. Kortisonet har fått kroppen att krypa, som myror under huden. Igår var kuren äntligen slut och i natt har jag sovit så otroligt djupt, som i dvala. Idag känns det som att jag känner igen mig själv, att lite styrka är tillbaka. Jag har försökt att tänka ut saker att planera och se fram emot under hösten för att göra den nödvändiga IVF-resan lättare att härda ut. Det första jag vill ta tag i är att se till att jag och maken får fira bröllopsdag. Vår dag inträffade dagen efter beskedet om MA och det var givetvis inte ett alternativ att fira något då. Nu funderar jag på att boka en turridning på söderåsen till oss, med fika vid kopparhatten. Det skulle varit underbart.

Med djupsömn kommer drömmar och i natt drömde jag extremt obehagliga mardrömmar. En av drömmarna var så otroligt verklig och ändå som en skräckfilm. Jag drömde att vi haft en IVF-läkare med oss genom hela resan med lille E och att jag hade stort förtroende för honom. Jag drömde att han var en gammal, trevlig och trygg man, och att jag var glad att han skulle hjälpa oss att få ett syskon. Men så gick jag in i hans laboratorium och där såg jag väggar fyllda med foton på familjer och barn, och foton på mig och E som han inte borde ha. Jag började förstå att han var fixerad vid barn och att något var fel. Andra föräldrar sa till mig att akta mig, att han var en sadist som älskade att se föräldrar lida när de kämpade för barn. Att han utsatte en för så pass mycket lidande att man nästan knäcktes med flit. Han skadade även barnen i magen. Plötsligt var han där på labbet, och jag såg att han började ruttna i ansiktet. Han var egentligen död, en demon som på något sätt lagt en besvärjelse över Lille E. Han hade skapat E och nu när han skulle dö så skulle han ta E med sig. Samtidigt som jag var så himla rädd för honom så var jag också beroende av att låtsas som ingenting och fortsätta prata med honom. Han var den enda som kunde ge oss ett barn till i drömmen. Det var som att jag riskerade mer och mer i ett spel med jävulen. Till sist vaknade jag av att någon skrikit till mig ”Rädda Lille E!”. Jag vakande kallsvettig och var redan halvvägs inne hos honom. Jag fick stanna upp i hallen och verkligen sortera tankarna. När jag somnade om drömde jag vidare om  barnlösa par som läckte ut sorg och längtan som vatten. Det rann vatten efter dem när de gick, och jag kände sorgen i hela min kropp.

Jag har i helgen också lyssnat på en fantastisk podd som har gett mig så mycket svar på gamla funderingar. Jag kan varmt rekommendera alla att koka en kopp te och krypa upp i soffan, lyssna på podden. Äntligen vettig information med lite djupare diskussioner. Frågetecken efter frågetecken bara rätas ut!