Jag sitter här och ska skriva ett brev till mitt barn som inte fick lov att finnas. Psykologen har bett mig att göra det. Jag har tänt ett ljus och tagit fram den lilla bodyn och byxorna jag köpt, och den lilla bebismössan. Filten med lejonen och elefanterna. Jag hittar inga ord och känner igen sorg, bara tomhet och distans. Jag orkar inte känna mer, och ändå är jag ständigt ledsen. Den där mardrömmen om barnlösa människor som läcker vatten är jag. Tårar som lever sitt eget liv och börjar rinna utan förklaring, just när jag gör något annat. Men när jag försöker ta fram sorgen och släpa ut monstret i ljuset så finns ingenting där. Jag orkar bara inte. Det är inte tid än. Jag kan inte säga hejdå. Senast i natt drömde jag att Lilla Jansson låg där inne i magen och vinkade fint på ultraljudet åt mig. Vecka 14 i morgon, skulle jag ha varit i. Undrar hur länge jag kommer fortsätta att räkna?
Just nu är jag arg. Jag är arg därför att jag vågat visa mig svag men känner mig inte förstådd. För första gången i mitt liv så har jag varit riktigt schyst mot mig själv och bara accepterat att jag är helt utsliten av det som jag varit med om. Inte bara förlusten av graviditeten, men också aborten, och sen infektionen ovanpå det. Jag är trött på ett nytt sätt. Mina öron är fulla av ord, ingenting går in. Min kropp värker trots att musklerna inte har arbetat. Och hjärnan känns som en tung, mörk gröt. Jag behöver inte sova mer än vanligt, men jag känner att jag behöver vara ifred. Jag är arg eftersom läkaren tycker att jag ska vara bra nu, det är dags att börja jobba på måndag. Sjukskrivningen är över och nu handlar det om att anpassa arbetet efter min förmåga, säger han. Och att jag ska bli bättre på att sätta gränser. Psykologen tycker att det blir en bra möjlighet för mig att öva mig på att inte ha för högt tempo på jobbet. Mmmm…. suck. Jag skulle vilja ställa mig två centimeter ifrån deras nyllen och skrika ”HAAAAALLÅÅÅÅÅÅ!!!! VAKNA UPP för HELVETE!!!”. Vilken arbetsplats funkar så? Och vilket högpresterande kvinna med enormt höga krav på sig själv klarar av, att i min situation, plötsligt bli stark nog att sätta upp de gränser hon inte klarat av att sätta upp tidigare? Vilken rosaskimmrande värld de måste leva i. Jag tappade genast förtroendet för dem båda. Psykologen lade dessutom till ”Sorgen måste bli en del av vardagen nu.”. Snacka om att bli skriven på näsan. Sorgen ÄR en del av min vardag, jag firar ju inte helg och lyxar i sjukskrivningen. Jag ligger inte på soffan och äter praliner. Jag lämnar på dagis, städar och tvättar, går ut med hundarna, fixar hos hönsen, diskar, plockar undan leksaker, sorterar tvätt, hämtar på dagis och fixar mellis, planerar middagen, och bygger med lego, lagar välling, badar Lille E, tröstar, nattar, springer upp på nätterna och vyssar. Vardag och sorg. Jag är just nu i ett sådant läge att det tar mig en evighet bara att organisera att jag och Lille E kommer utanför dörren, med allt som behövs i skötväskan och med bilnycklarna i handen. Hur ska jag kunna sköta mitt jobb? Och framförallt, hur ska jag kunna ta hand om mig själv?
