Ja, vad ska jag säga… Redan i förrgår hade jag en liten svagt färgad flytning. Men jag brukar blöda lite efter vaginala ultraljud eftersom läkarna alltid får ta i lite för att få en bra bild på min vänstra äggstock som ligger bakom en tarmslinga. Det brukar göra lite ont i livmoderhalsen. Jag frågade ändå kliniken när de meddelade att mina hormonvärden var bra om det var någon fara. Sköterskan svarade att det är vanligt att ha en liten blödning i samband med, eller strax efter, ägglossningen. Jag har dock aldrig haft det förr. Men idag började jag känna mig orolig när jag fortfarande hade bruna flytningar, om än väldigt lite. Jag ringde kliniken och fick sedan vänta i några timmar innan min läkare hade tid att ringa upp. Hon förklarade att det troligtvis inte skulle påverka försöket eftersom blödningen är så minimal, antagligen är livmodern ändå i fint skick och redo för ett embryo, MEN man kan aldrig vara helt säker. Det finns en risk att detta inte är en normal cykel och att jag om några dagar börja blöda mer och då finns det inget att göra om man redan fört in embryot. Om det skulle hända kan man i efterhand undra mycket över om man gjorde fel och borde väntat, vilket är en onödig risk. Jag höll med henne till 100%. Hon vill inte inte ta några risker med våra embryon. Jag är tacksam över det. De är ju våra potentiella barn. Jag vill absolut inte ta några risker med dem heller.
Men trots allt så är det ett till magplask mot asfalt. Det gör ont långt in i ryggmärgen, och den dova värken i hjärtat blossar upp till glödhet sorg igen. Det finns ingen chans till barn i juli nu, det som varit mitt hopp under hela den tid jag sagt hejdå till det barn jag väntade i april . Det blir ingen jul med en ultraljudsbild i telefonen och en trygg förvissning om att det säkert kommer att gå bra. Det blir ingen hoppfull allhegona med en helig känsla av vara förenad med någon man saknat. För jag saknar mina embryon. De fem jag vet ligger där i frysen. Det är både en obehaglig och tröstande tanke, att de finns. Jag är så glad över dem, men jag vill ha tillbaka dem så fort som möjligt. Det är tungt att acceptera att de har det tryggare i en frys än i min livmoder just nu.
Jag som haft ett sådant högt förtroende till min kropp. Hittills har den aldrig strulat. Medicineringen har strulat och läkare har gjort fel, men min kropp har kämpat på i alla IVF-lägen. Och så även genom mina missfall och aborten, sedan snabb återhämtningar och fina ägglossningar. Att plötsligt få avbryta på grund av att min kropp ballar ur är extra tungt. Min kropp är min samarbetspartner, en trogen vän som stabilt bryter vågorna och tar mig igenom behandling efter behandling. Nu känner jag mig sviken. Och besviken. Och rädd. Tänk om den börjar strula nu! Tänk om det blir likadant nästa månad! Läkaren sa att jag inte ska oroa mig, detta är ett undantag och nästa månad är allt sig likt igen. Återigen hoppas jag att hon har övermänsklig makt.
Nu är jag trött och ledsen. När jag kom hem från jobbet somnade jag en stund inne på Lille Es rum medan han åt mellanmål med maken. Jag vaknade av pussljud och insåg att det var den lille sötnosen som stod och pussade mig i nacken ”Pussa mamma” sa han. Sen kröp han upp hos mig och så läste vi böcker under hans myslampa. Tårarna rullade medan vi tittade på bilar och läste om Blixten Mcqueen, Lille Es idol. Det är en så märklig känsla att vara så lyckligt förälskad i sin unge och ha honom så nära, hela hjärtat är så varmt och tryggt, samtidigt som jag är så totalt hjärtekrossad.
Har jag två hjärtan? Ett för lille E, och ett för hans syskon som jag längtar så mycket efter?
Tack E! Dina ord värmer!!Du har så rätt i det, jag ska försöka att vända mina tankar och bli vän med min kropp igen.
Min son kallar Blixten för Klistermärket, det låter ju lite likt och ofta är ju Blixten ett klistermärke på en väska eller en tröja. Bärgaren är också populär. Gosedjur funkar inte alls här hemma, däremot är alla typer av fordon otroligt intressanta. Helst ska de ha släp också, släp är fina grejer. Det är som sagt tur att vi har våra små. Utan min lille E hade världen varit svart just nu. Nu är den istället mörk med massor av små ljusglimtar. Som tex igår, när han kramade mig hårt och sa ”Lilla mamma hjääätat”. Mycket kärlek.
kram till dig igen!
Jag förstår att du är besviken. Men din kropp är duktig. Det är tack vare den ni har fem fina embryon i frysen. Jag hoppas och tror att din sons syskon finns bland dem! Min son älskar också Blixten McQueen. Nu börjar han byta intresse till mjukisdjur, men tidigare var det bara Blixten, Mac och gröna elaka bilen som gällde. Kram till dig!
Åh, jag förstår din oro och besvikelse. Tre ägg räcker troligtvis för en återföring, men jag vet själv att man alltid hoppas på så många som möjligt. Kanske tröstar det att min son blev till på en sådan omgång när de bara fick ut 3 eller 4 (minns inte nu) ägg, och två klarade befruktningen. Ingen av dem såg perfekta ut så båda sattes in. Och då blev jag gravid. Alla IVF:er med många ägg och hög kvalitet har inte lett till något. Man har ingen kontroll över något.
Ja, besvikelsen är stor här med. Ikväll känner jag mig sänkt. Det gör ont i hela kroppen av längtan och oro. Varför ska det vara så kämpigt?! Skit också.
Stor kram tillbaka till dig!!
Nej vad tråkigt men det är nog rätt beslut precis som du säger. Ibland behöver kroppen nog bara lite tid att återhämta sig. Förhoppningsvis är allt i perfekt balans nästa månad och guldembryot flyttar in!
Min kropp motarbetar allt för fullt. Vi var på äggplock idag, 5 blåsor hittade de tillslut, 3 ägg blev det. Men jag har tecken på överstimulering trots så få blåsor att de inte vågar köra på med Ovitrelle. Får nu östrogen för att ge slemhinnan en extra skjuts och hoppas på att få tillbaka 1 eller 2 embryon på lördag. Jag blir så ledsen att det är så svårt att stimulera mig, jag är tydligen otroligt känslig och de vågar inte chansa för mycket med tanke på förra gången.
Styrkekramar Helena