Idag har influensan hittat mig! Jag som nyss blivit frisk efter en vanlig förkylning. Nu ligger jag nerbäddad i soffan med 39,2 och fryser och svettas om vartannat. Jag vågar inte ta Ipren, och Panodil funkar väldigt dåligt på mig. Vid vår första IVF fick jag lunginflammation precis efter återföringen och hade redan dagarna innan börjat må lite dåligt, så jag tog Ipren, vilket kliniken inte alls var nöjda med. Nu är jag på dag 2, fick mens igår och vågar inte röra pillerna.
Apropå att ligga i soffan med hög feber och inte ens lockas av att ta medicin för att må bättre, vad säger det om min motivation att få ett barn till? Allt detta vi alla går igenom, skyhöga motivationsnivåer men ingen kontroll. Är du en kontrollmänniska? Jag är det. Jag har framtill infertilitetsbekräftelsen nått mina mål om jag bara kämpat tillräckligt mycket. Ibland har det kommit en betongvägg mot mig i hög hastighet och stora NEJ-tack har smackat hål i mitt självförtroende. Men då har jag sörjt en stund, backat lite, testat en ny vinkel och satsat hårdare en gång till. Till sist har jag nått fram. IVFerna är första gången i mitt liv som jag inte kan göra någonting. Och det är dessutom min största dröm i livet som står på spel. Motivation som sprutar ur genom öronen, men ingenstans att lägga den. Hur gör vi? Vem hjälper oss?
En av mina ”tröstande tankar” är att se mig själv som en elitidrottare. De dagar jag inte vågar hoppas, de dagar då jag blir arg på mig själv när jag vågar tro en stund att det kommer att gå bra, då tänker jag på alla de som når mål som från början verkade omöjliga. Jag tänker på det man hört om idrottspsykologi, om att visualisera. Jag stänger ögonen och föreställer mig en gravidmage, ser mig själv på BB med en liten, rosa unge på bröstet igen. Mår jag bättre av det? Nej. Fortsätter jag? Ja. Varför? För att jag tror att jag ska må bättre.
Så vad skiljer mig från en elitidrottare, varför fungerar inte visualisering mot barnlängtan? En idrottare kan sätta upp mål och strategier. De kan ta sin motivation med sig till gymmet och till planen och köra slut på sig själva. De kan öka tyngden på benpressen och notera att det går framåt, de kan få tips och råd när de stagnerar. De kan få psykologhjälp från någon som vet vad de talar om. Allt det saknar jag. Det enda jag kan göra är att vänta på bättre tider, spara så mycket pengar det går (låta bli att gå till frisören, gå i gamla kläder som inte riktigt passar och låtsas som att jag inte märkt att skorna är trasiga) och forstätta att gå till vår privata klinik och betala andra för att kämpa mot vårt mål. Under tiden måste jag vara passiv. Och helst positiv, för det ökar ju chanserna…
Vad händer när motivationen är skyhög men individen tvingas att förbli passiv? (Det finns oändligt många djurförsök som visar vad som händer, säkert liknande försök på människor, och reaktionen är den samma eftersom det handlar om primära känslor som förenar oss över artgränserna.) Jo, det som händer är att individen utvecklar psykisk ohälsa. Depression, passivitet eller överaktivitet, beteendestörningar, överaggressivitet ibland, med mera, med mera. Detta är så välkänt. Socialstyrelsen rekommenderar att alla par som genomgår assisterad befruktning ska parallellt erbjudas psykologstöd. Hur många av er har erbjudits det?
Jag går till en krispsykolog nu, men kommer sannolikt att snart avbryta det. Hon förstår överhuvudtaget inte vad jag går igenom. Förra gången var hennes rekommendation, efter att jag berättat hur maktlös och rädd jag känner mig, att jag ska försöka vara mer närvarande i nuet och inte tänka så mycket framåt. Att till exempel bara tänka på disktrasan och min hand när jag torkar av bordet….. Jaha. Mmmm. Vad svarar man på det? Helst skulle jag vilja skrika ”Dra åt helvete jävla kärring!!”, men istället sa jag ”Vi ses om två veckor”.
Var finns vår hjälp? Vi som kämpar så hårt, utan hjälp av vården och utan stöd, mot en sjukdom som på så omfattande sätt handikappar oss och gör oss hjälplösa?
Kramar till er alla!!!
Jag var hos min husläkare idag för att förlänga min deltidssjukskrivning pga depressionen, och idag för första gången (!) blev jag erbjuden samtalsstöd, KBT, genom landstingets försorg som stöd genom barnlösheten och IVFerna. Jag tackade givetvis ja. Det går alltså att lösa, men det gäller nog att husläkaren förstår hur dåligt man mår och hur stort behovet är av hjälp. Fråga!!
Du får krya på dig! Men kanske lika bra att klara av sjukdomar innan det är dags för dig att ruva igen. Jag är också en kontrollmänniska och barnlösheten har verkligen varit en jobbig prövning ur den synvinkeln. Jag har så svårt att acceptera att jag inte kan påverka nåt… För övrigt instämmer jag verkligen i att alla borde ha rätt till någon sorts samtal/terapi. Vi har inte blivit erbjuden nåt, men samtidigt har jag tänkt att det beror på att vi har en hemortsläkare och distansbehandling. Tänkte dock höra vad hemortsläkaren säger om det när jag ska träffa henne i nästa vecka… Misstänker att det inte finns någon hjälp att få.