Med näbbar och klor…

Nu är det snart dags för dag-ett igen, mens. Men tills dess är vi kvar i noll-dagar.

Jag känner mig starkare och starkare för var dag som går. Någonting har hänt inom mig och jag börjar faktiskt se en mening i att FET inte blev av denna månaden. Jag behövde återhämta mig lite till. Jag kan också, för första gången, se fördelar i att jag inte blivit gravid hittills. Lille E är så liten än! Just nu har han varit sjuk några dagar och då är han ju verkligen liten och behöver mig hela tiden. Jag bär honom fortfarande mycket, när han är ledsen och när han är trött. Han behöver vara liten ett tag till. När jag har vår lilla hund Wegs i knäet så blir han väldigt svartsjuk och ska genast upp och kramas. Kanske, kanske är det ändå en fördel att han är äldre än 2,5 när han blir storebror. Kanske är det till och med bra om han hinner fylla 3? Det är skönt att ställa alla kanske-frågor i den riktningen, för det öppnar upp en ny värld där jag inte behöver ha så bråttom. Förnuftet går emot hjärtat en liten stund, för hjärtat har himla bråttom oavsett. Bara det blir av! Bara jag blir gravid igen och får behålla barnet! Då spelar egentligen väntan igen roll. Idag tänker jag aldrig på tiden som ”gick förlorad” i väntan på lille E! Jag tänker på de saker vi hann göra just på grund av att Lille E tog så lång tid på sig. Vi hann gifta oss och åka på bröllopsresa till USA och Canada. Vi hann köpa hus och renovera det. Saker som jag idag inte vill vara utan, samtidigt minns jag att det fanns sorg och rädsla i de stunderna också. Även på vår bröllopsdag fanns tankar där kring om vi någonsin skulle få gemensamma barn. Kanske blir det så denna gången också, att jag kommer att se fördelar i att det tagit tid och att vi hann vara med om saker som annars varit omöjligt.

Den senaste veckan har jag pratat mycket med min mamma och en god vän. Båda har påmint mig om att man aldrig exakt minns djupet av smärtan i efterhand och att man alltid minns de ljusaste stunderna över tid. Det känns skönt att tänka på att jag inte kommer att minnas exakt hur jobbigt detta varit och att jag ändå kommer att kunna minnas alla fina stunder med Lille E, utan att de förstörs av svarta sorgband.

Annars börjar resten av stöket i mitt liv ordna upp sig. Jag fick plötsligt tillbaka mina arbetsuppgifter från chefen. I ett neutralt mejl med hur arbetsansvaret är fördelat på arbetsplatsen stod återigen mitt namn på mitt specialområde. Inga ord sagda om vad han gjort eller varför. Genom denna process har jag lärt mig att min chef är totalt opålitlig (värre än jag trott )och att mina kolleger, som erbjöds mitt ansvar men tackade nej, är fantastiskt lojala (mer än vad jag trott). Inte helt dumt att ha med mig i ryggsäcken. Igår ringde dessutom en ”kändis” inom mitt område till mig. Han sa att han hade sökt mig under hela min sjukskrivning. Han vill att jag kommer upp till Stockholm och föreläser på en kongress i december. Jag blev så himla glad! Jag kommer inte få lov att åka, chefen kommer säga att vi inte har råd eller att det inte ska prioriteras, det säger han alltid när jag föreslår något. Men oavsett så var det så himla glädjande att bli tillfrågad. Kanske gör jag det på min fritid istället.

Första steget av renoveringen och byggnationen är på sluttampen nu, vilket är fantastiskt skönt. När det är färdigt ska vi göra resten själva med en tidsplan på flera år. Allt har blivit jättebra och de senaste kvällarna har vi planerat placeringar av takfönster, slipat på planlösningen och gjort lite ändringar i fönsterbeställningen. Nu är hela stommen klar, så vi kan gå runt i bygget och föreställa oss hur det kommer att bli när det är klart. Så himla roligt!

På några dagar har alltså livet börjat vända igen och det är skönt. Jag hoppas att jag fortsätter i den riktningen. Jag vill att ni ska veta att era kommentarer betyder oändligt mycket! Varje gång det plingar till i mobilen av ett mejl från bloggen så öppnar jag det med samma iver som ett barn öppnar en julkalender. Det är så härligt att läsa era reflektioner. Kram till er alla!!