Under en hundpromenad idag, då hundarna rusade av sig i glädjeyra i en tom beteshage, klarnade plötsligt tankarna. Eller, rättare sagt, de föll på plats. Som om jag sorterade dem i lådor efter färg och form. Jag fick en bild över hur jag tänker i barnlösheten. Känslor pratar jag mycket om, men tankarna får löpa amok i tysthet. Till viss del är ju våra känslor tankeutlösta, det har jag lärt mig under alla terapisessioner efter traumatiska händelser i jobbet bland annat. Men man kan ju inte helt styra tankarna och därmed bli av med alla negativa känslor, det vore inte heller nyttigt. Det man kan göra är att lära sig ”se” vilka tankar som är onyttiga och som alltid leder till en spiral av negativa känslor. Att sedan lära sig känna igen de tankarna, som kommer i olika skepnader, och därefter inte sluta tänka dem utan bara avbryta dem och säga till sig själv ”Aha, där var en sådan där tanke igen som inte är bra för mig”. Man kan föreställa sig att man har en röd stoppknapp, som på bussen, som man trycker på när man identifierar en sådan tanke.
Mina barnlöshetstankar finns i fyra kategorier : Uppfostrande, Ömsinta, Oroliga och Tröstande. Låt mig förklara. De Uppfostrande tankarna är de som är dåliga för mig, då jag resonerar med mig själv och för en inre diskussion i syfte att skjuta undan de negativa känslorna. Men i realiteten innebär det att jag nekar mig själv rätten att känna och därmed behandlar mig själv illa. De Ömsinta Tankarna är tyvärr mina mest ovanliga. De är de tankarna som är snälla och tillåter känslor, tankar som accepterar situationen. De är de ord jag säger till andra som är ledsna men sällan till mig själv. Oroliga Tankar är katastroftankarna som aldrig leder någonstans, men samtidigt ger mig möjlighet att se mörkret i vitögat och möta min värsta mardröm. Tröstande tankar är de som alla andra också säger till mig och som ibland bara irriterar men ibland hjälper lite.
Uppfostrande Tankar:
-Jag borde inte vara så här ledsen. Det finns andra som har det värre. Jag är ju inte barnlös, jag borde inte känna mig barnlös. Varför nöjer jag mig inte när jag redan fått det finaste barnet i världen? Jag borde vara starkare. Det är så vanligt med IVF, alla andra verkar ju hantera det bättre än jag. Om jag gjorde annorlunda (motionerade mer, åt bättre, hade snyggare kläder, umgicks mer med vänner) så skulle jag må bättre -så det är nog mitt fel att jag mår dåligt. Jag borde unna andra glädjen i att få barn, vår barnlöshet blir ju inte bättre av att andra inte skulle få barn.
Ömsinta Tankar:
-Det är okej att jag är ledsen. Det är jobbigt för mig nu. Det räcker med att finnas till, jag älskar mig för den jag är. Jag förstår att jag sörjer. Jag förstår varför jag är orolig.
Oroliga tankar
-Jag kommer aldrig få fler barn. Jag kommer att få missfall igen. Jag kanske får missfall sent i graviditeten. Om jag får missfall igen så går jag under. Det är fel på våra embryon. Det är fel på min livmoder efter graviditeten.
Tröstande tankar:
-Det finns en mening i allt även om jag inte ser det nu. Jag kommer att få fler barn så småningom, det bara råkar ta lång tid. Jag kommer att klara detta. Det blir inte fler missfall. Andra människor har andra krig att utkämpa. Jag är inte ensam.
Vanligen så blandas alla tankar i en lång monolog i mitt inre, som sen aldrig leder till annat än kaos. Ofta börjar det med att jag påminns om barnlängtan och blir ledsen, och då kommer de uppfostrande tankarna direkt. Vilket gör att jag mår sämre och känner oro, och därmed börjar tänka oroliga tankar. För att lugna ner mig försöker jag med tröstande tankar, vilka sällan hjälper, de blir bara som tomma mantran jag knappt tror på. När jag mår sämre så kommer fler uppfostrande tankar och så fortsätter det.
Från och med nu är mitt mål att uppmärksamma alla tankar jag har som är ”Uppfostrande” och dra upp dem i ljuset, se dem, bekräfta dem och avsluta med att tänka ”Jag vill inte behandla mig själv illa.”. När jag har oroliga tankar så vill jag tänka dem klart, inte undvika dem utan låta dem komma till mig och sen lämna mig. Jag vill accpetra att de finns där och inte kämpa emot. När jag mår dåligt så ska jag försöka att tänka ömsint istället för tröstande. De tröstande tankarna hjälper bara när jag mår bra. De dagar jag ligger på topp ska jag ta fram dem och peppa mig själv ännu mer.
Förstår ni vad jag menar eller låter detta helt tokigt?
Väldigt fina och sanna ord, Emma! Precis så är det!! kram
Ja det är ett väldigt bra mål, E men nästintill omöjligt i perioder. Kanske kan man långsamt bli bättre på det. Kram!
Sex färskförsök plus några frys är mycket! Fick du flera missfall också? Jag förstår att ni valde en annan väg. Adoption fanns med mig som ett alternativ innan Lille E, men nu känns det mer avlägset. Det är ju en ännu större process att sätta igång, lång och dyr dessutom har jag förstått? Vi kommer nog köra detta hela vägen ut och om det inte går så får det vara så. Så känns det nu. Jag försöker att se min ålder som en fördel, vi har 6-7 år på oss egentligen, men hjärtat har bråttom.
Vad bra att ni har hållit er dotter insatt i era försök, det har vi inte gjort med min bonusdotter vilket jag ofta ångrar. Vissa dagar är ju tuffa, och då måste man vara så extremt stark för att hon inte ska misstänka något. Kram
Håller med dig! Det är så svårt! Jag förstår till 100% att du inte ge allt på jobbet pga ivferna, men i nästa sekund har jag dåligt samvete över att jag själv inte klarar det
Kram
Vilken klok syster du har Azielle! Precis så är det ju! Undrar varför det är så ”lätt” att behandla sig själv illa. Man säger alltid ”Ta hand om dig!” till sina vänner, men vad menar man? Hur många vet på riktigt hur man tar hand om sig själv? Ja, att äta, sova och tvätta sig förstår man ju, men det ä rju det man menar när man säger -ta hand om dig. Det jag säger indirekt är ”Var snäll mot dig själv, och säg ingeting till dig som jag inte skulle ha sagt!”, det är min känsloöversättning av ta-hand-om-dig. Men det är oerhört svårt att efterleva!! Kram ar till dig!
Låter väldigt sunt! Man ska våga tänka klart sina tankar, då avdramatiseras de och tar mindre energi i slutändan. Och inga tankar är fel! Det får lov att finnas både ljusa och mörka tankar ibland ❤
Känner mycket väl igen tankarna då de är precis som mina egna. Ett enda kaos och mix av olika sorters tankar. Jag tror att det är bra att erkänna all sorts tankar, men att låta de positiva ta överhanden över de negativa, även om det ibland kan va svårt.
Oj så klokt! Och svårt. Jag ska ta till mig det när det gäller min sjukdom. Många tankar som mal och känslor därefter.
Som svar på dina frågor: Jag tror vi gjorde sex färska och ett par frysförsök. Jag ville egentligen stoppa tidigare, eftersom det slet så tungt på mg psykiskt. Men jag kunde inte avsluta förrän det kändes färdigt. Och när vi bestämt oss för att ”detta är sista försöket” sa vår då sexåriga tös, som vi inte hade berättat om den IVF:en för: ”Om inte det här fungerar så tycker jag att vi adopterar.” <3
Jag har nog inga råd, mer än att känna efter inför varje försök om du orkar. Hoppet och klinikernas påhejande gar kan driva på för hårt ibland.
Stor kram!
Det är som att du sätter ord på det jag känner! Jag pratar mycket med min psykolog om mina katastroftankar och vad de kommer ifrån. Jag har också svårt att dela min energi mellan jobbet och ivf-försöken, vilket leder till att hag känner mig dålig och otillräcklig inom bägge områdena. Mitt överjag säger åt mig att fortsätta prestera som vanligt på jobbet trots att det är en orimlighet under rådande ivfomständigheter. Det är så lätt att vara snäll, tröstande och uppmuntrande mit andra, men så svårt att vara det mot sig själv.
Kram
Jag förstår verkligen vad du menar, och jag gör likadant fast jag har aldrig lyckats kategorisera tankarna på det koncisa och konstruktiva sätt du precis gjorde.
Jag lät min syster lyssna på en av de där monologerna en gång. Det var en lång monolog beståendes mest av uppfostrande tankar. Jag lät alla dom vanliga tankarna rinna ut genom munnen och min syster lyssnade tålmodigt. När jag var klar frågade hon om jag skulle ha sagt en enda av dom där sakerna till en vän. Jag blev ganska förfärad faktiskt, givetvis skulle jag aldrig säga så till en vän! Så varför säger du så till dig själv undrade min kloka syster. Azielle är din vän sa hon, det är dags att börja behandla henne så.
Det är såklart lättare sagt än gjort. Men jag tänker ofta på den kvällen, på hur rätt hon har. Och jag jobbar hårt på att ersätta de uppfostrande tankarna med mer ömsinta och tröstande tankar.