Igår hade jag ett samtal med min husläkare och berättade om mitt mående. Jag känner att jag bearbetat MA:t och aborten så gott det går. Sorgen har börjat blekna, även om den ibland blossar upp. Jag har accepterat det som skett och ser framåt. Men jag är så himla ledsen och trött ändå. Jag känner att jag har fastnat i en grå tillvaro, att det som innan var roligt idag bara är uthärdligt. Jag har svårt att koncentrera mig och känner att tankarna vandrar iväg med mig även under enkla samtal i vardagen. På jobbet flyter det på i korta stunder för att plötsligt ta slut, då stannar allt upp och jag förstår inte ens sammanhanget jag är i. Jag glömmer namn på kolleger (inte på ett vanligt tankspritt sätt) och känner inget engagemang ens för det jag vanligen brinner för. Jag har börjat bli orolig igen på kvällarna och somnar ofta inte förrän vid 02-03. Läkaren lyssnade länge och förklarade sedan att jag nu befinner mig i en depression.
Det var skönt att få en diagnos. Nu förstår jag att jag verkligen inte bara kan ta mig i kragen och ”snap out of it”. Samtidigt gjorde det mig också väldigt ledsen att jag sjunkit så långt. Jag tror att det beror på tre faktorer: 1) Vi skulle ju ”bara” försöka få ett syskon. Jag var inte förberedd utan gick in i syskonförsöken med en övertygelse om att det skulle bli lättare att kämpa för barn när jag inte längre var barnlös. 2) Jag har haft dålig förståelse för min känsla av att vara barnlös igen och all smärta som följer med. Jag har i smyg inte tyckt att jag har haft rätt att vara ledsen. 3) De två missfallen har varit två traumatiska händelser som båda två inneburit en bergådalbana av känslor under lång tid.
Jag googlade (givetvis) ”barnlöshet och depression” igår och hittade genast en fantastisk artikel som så exakt beskriver krisen man genomgår när man kämpar för barn. Jag sörjer lite att jag inte hittat den tidigare. Det är så skönt att läsa att det mående man har är signifikant för i princip alla människor som går igenom samma sak. Det är ju lite av samma anledning jag läser bloggar och skriver själv, för att normalisera mitt mående. Jag vill citera ett stycke:
”Upprepade traumatiska händelser – exempelvis extrauterina graviditeter (utomkveds) , missfall och misslyckade försök med assisterad befruktning – förhindrar ofta en adekvat krisbearbetning. (…) Nya händelser triggar den grundläggande infertilitetskrisen och resultatet kan bli att individen/paret återigen hamnar i krisens initiala fas. Paret kan på detta sätt hamna i ett tillstånd som kan liknas vid en kronisk kris med ständigt pendlande mellan hopp och förtvivlan. Det är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd, som i längden innebär risk för ohälsa.”
Hur känns barnlängtan?
Jag hittade en bild med texten ”Hur känns depression? viskade han. Det är som att drunkna medan du kan se alla andra andas.” Jag skulle vilja byta ut ordet depression mot barnlängtan. För så känns det. Som att man sjunker i ett evigt mörker, luften tar slut av längtan, medan man ser sina vänner, bakom ett okrossbart glasfönster. Gravidmagar, nyfödda bebisar, facebookgratulationer till BB, lyckliga historier om hur snabbt det gick att bli gravid, tröstande ord som landar helt fel ”Det var ju ändå något fel på det, var inte ledsen”, nyfikna frågor om IVF:er som är för privata och nästintill kränkande, barnvagnar och syskonvagnar, barnkläder och små söta strumpor, ultraljudsbilder, graviditetstester, och historierna om hur jobbigt det är att gå över tiden.
En sten vid mina fötter för varje påminnelse om att vi inte kan. Sammanlagt har vi kämpat för barn i tre år. 36 månader. Det är många stenar nu.
Ja, så är det nog E. Kanske nyttigt att känna till det och räkna med det, så att man på något vis är förberedd inför känslostormarna och framförallt tillåter sig själv att känna. Jag upplever också att syskonförsöken bygger på ovanpå den sorg och oro som fanns innan Lille E. Vi har inte börjat om, vi tog bara en paus, och nu är det som att jag är tillbaka i barnlösheten. Jag gick alltså rakt in i min gamla kris, som jag trodde var överspelad och utläkt.
Jag tror inte att man ska sätta en gräns, då bygger man nog upp ännu mer press. Min tanke är att fortsätta så länge det går och ta ett försök i taget. Vi har fem embryo i frysen så de ska vi ge en chans. Jag känner också att jag skulle klara av en IVF till och då satsa på blastocystodling direkt. Än så länge säger vi att vi inte kommer att ge oss förrän vi har nummer två i våra armar. Däremot så får vi se om vi låter drömmen om en nummer tre vara kvar eller om vi försöker att släppa den.
Jag ska läsa din bok så fort jag orkar Cecilia! Hur många försök orkade du? Om du har några konkreta råd att ge mig så bara ”bring it on!” Känner ingen som är eller varit i min sits.
Blir lite tårögd av dina ord. Så sant och så sunt. Det kommer bättre tider och jag önskar att kraften kommer. Idag har jag kunnat se en poäng i att jag inte ruvar nu. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle hantera oron inför testdagen. Jag behöver nog vila mer först, även om det tar emot att inse det. Tyvärr måste jag fortsätta jobba, vilket jag tror riskerar att förlänga min återhämtning. Jag vet inte varför läkaren och psykologen inte förstår att jag inte riktigt orkar. Mitt jobb är rätt tufft, jag jobbar med människor i samhället som ofta har det svårt. Man ser barn och gamla som far illa, missbruk och handikapp, sorger och bedrövelser och så himla mycket lidande.
Många kramar tillbaka!
Det du skriver är intressant och verkligt. Det bekräftar till stor del den känslan som jag haft den senaste tiden om att smärtan alltid kommer att återkomma så länge vi försöker och misslyckas. Och återigen ställs funderingen på hur länge man ska orka till sin spets. Det har klarnat lite för mig den senaste tiden även om jag inte är redo för en exakt gräns.
Åh så jag känner med dig, och känner igen. Det var syskonförsöken (inkl tidiga mf) som var den största anledningen till min utmattningsdepression för snart tretton år sen. Plus flytt och nytt och slitigt jobb. Det var så tungt, och får mig att ana hur du har det just nu. Och fastän det är svårt att våga tro för den som är mitt i kampen, vill jag säga att det kommer en annan tid med ljus och hopp och glädje. Jag önskar dig kraft tills du kommer dit, och hoppas att ”ickeruvningen” denna månad ska ge dig lite mer utrymme att vila och hitta vad som är återhämtning för dig.
Min roman Väntrum skrev jag ur min erfarenhet av barnlängtan och depression. Det gör att den tiden känns extra tydlig i minnet.
Varma kramar