I fredags, på ruvardag 13, började jag känna mig tryggare och försiktigt lycklig. Alla symtom var kvar, förutom brösten som slutat ömma, och Crinonen var vit. På kvällen skulle jag bara gå och kissa innan jag skulle natta Lille E. Jag var inte ens orolig när jag drog ner trosorna, och ingenting förvarnade heller om att jag just då skulle börja blöda. Men så blev det. När jag torkade mig insåg jag att det var över. Svindel, andnöd, verkligheten zoomades ur. Lille E stod mitt i badrummet och pratade, glad och söt som vanligt, medan jag föll rakt ner i det mörka, kalla sorgelandskapet igen. Sedan dess har jag mest sovit, inte gråtit mycket alls. Sovit all tid en tvååring sover och lite till, köpt gran, klätt gran, ätit mat som inte smakar nåt. Hälsat på hos min svärfar och saknat min svärmor så mycket att hjärtat hamnat i kläm mellan två stora block av sorg. Imorse fick jag åka till jourläkaren med svår huvudvärk (jag har aldrig ont i huvudet) och yrsel. Läkaren hittade ingen orsak. Jag trodde att det kom från öronen, men trumhinnorna såg fina ut. Läkaren trodde att spänning i nacken utlöst det.
Nu vet jag ingenting. Vill inte tänka eller planera mer. Vill bara få en älskad unge till, men orkar verkligen inte kämpa. Jag vet inte när eller om jag orkar skriva mer här. Vet inte om vi försöker igen. Nu tar jag livet en timme i taget.
Kramar till er alla….
TACK ALLA!! <3
Vad tungt för dig
. Har själv gått igenom missfall vecka 8 och typ missfall direkt efter plus nu under hösten. Här är det också syskonförsök. Känns jäkligt tungt ändå trots att man har ett fantastiskt barn redan. Hoppas du får må bättre snart!
Tänker på dig och känner att livet är väldigt orättvist. Stor kram Helena
Finns inte ord att beskriva hur ledsen jag är för din skull. Massor med kärlek från mig.
Åh, så hemskt! Beklagar verkligen att du ska behöva gå igenom detta! Livet är bra orättvist! Kämpar också för fullt med att försöka få syskon och har gjort 4 försök varav två tidiga missfall! Ibland känner jag att jag inte orkar kämpa mer men längtan efter ännu ett barn är större, så jag tänker inte ge upp än. Men det tär på en, det gör det! Hoppas du orkar med fler försök men just nu förstår jag att det är svårt att ens tänka tanken. Tror du gör rätt som tar en timme i taget. Sänder en kram!
Jag är så ledsen för er förlust. Det är förjävligt att ni ska behöva gå igenom det här en gång till.
Neeeeeeeeeej! Blir så ledsen för er skull. Det gör så ont att läsa. Gissar att huvudvärken kan ha med missfallet att göra, jag fick migränliknande värk i flera dagar när jag hade MF. Hoppas du kan få ny energi av att mysa med lille E i jul. Kram!
Nejmen käraste vän. Så vansinnigt ledsen för er skull. Koncentrera dig på fina E. Hoppas du snart orkar med att leva på igen… Ta det som det kommer. Stor kram.
I denna situation finner jag inga ord. Allt är så himla orättvist. Tänker på dig! Stor kram!