Med näbbar och klor…

Igår fick jag beskedet att min arbetsgivare beslutat att bruttolöneavdrag inte ska få användas till IVFer eftersom det inte ”gynnar” arbetsgivaren, som jag framöver döper om till X. Jag hade frågat en som arbetar med personalfrågor lite i smyg och bett henne ta reda på vad som gällde. Varenda tusenlapp vi kan spara in på hjälper till. Nu är pengarna verkligen slut. Jag blev så innerligt arg när jag till sist fick svaret. Arg och trött på att gå runt och skämmas. Efter sammanlagt sju försök, varav fem bekostade av oss själva, ÄR jag barnlängan och infertilitet. När barnlängtan och infertilitet avfärdas som ett lyxproblem så är det JAG som avfärdas. JAG är oviktigt. Mitt lidande är enligt min arbetgivare en bisak. Plötsligt blev hemlighållandet av vår sorg oviktigt. Jag skrev ett mejl till personalavdelningen och deras chef, till min chef och till högsta direktören och direktören under denne, och lite annat viktigt löst folk. Jag skrev följande:

Gällande bruttolöneavdrag som ett verktyg att använda för att ’gynna’ verksamheten

Den eller de som bestämt att IVF inte gynnar X, och att anställda därmed inte kan nyttja bruttolöneavdrag för att ha råd med behandling, är utan tvekan högst okunnig om vilken negativ påverkan barnlängtan och ofrivillig barnlöshet har på den anställdes fysiska och mentala förmåga att prestera. Barnlöshet är sedan 1997 klassat som en sjukdom av WHO och av Sveriges riksdag. Ofrivillig barnlöshet är en allvarligt handikappande sjukdom som ofta leder till sjukfrånvaro och/eller längre sjukskrivningar till följd av nedstämdhet, ångest, stressreaktioner och depression. I vardagen är sjukdomen generellt en hård belastning för den enskilde och leder till förlust av koncentrationsförmåga och svårighet att känna engagemang i sitt arbete, och i livet som helhet. Barnlöshet påverkar i regel den drabbades alla sociala relationer, även de yrkesmässiga.

När man lägger in i ekvationen att vart femte par idag lider av barnlöshet (mannen är ju enligt SLV en ”utdöende art”, pga att fertiliteten sjunker i oroväckande rask takt) så blir det tydligt att det finns ett icke obetydande antal anställda på X som just nu är hänvisade till IVF för att ha en möjlighet att bli friska. En behandling kostar omkring 30 000 kr, efter tre behandlingar blir i snitt 70% friska. Övriga 30% behöver fler behandlingar. De som enligt WHO blir friska genom att uppnått ett barn känner sig i regel inte friska från sin sjukdom förrän de har uppnått det antal barn som de innerligt önskar. Behandlingen av sjukdomen sträcker sig därför ofta över många år och över en hel era av livet. Det är också en sjukdom som den drabbade, på grund av psykosociala skäl, i regel skäms över. Infertilitet är inte en sjukdom den enskilde generellt tar upp med sin arbetsgivare. Jag antar att kampen för bruttolöneavdrag för IVF från de anställda på X därför inte varit särskilt högljudd? Trots det är jag övertygad om att behovet är stort.

Jag garanterar att bakom en del sjukskrivningar på X gömmer sig barnlöshet som bidragande orsak, eller som enda orsak, till att den anställde är oförmögen att arbeta korta eller långa perioder. Barnlöshet påverkar garanterat också X negativt genom att de som är drabbade har mentalt fokus på sin sjukdom och lägger större delen av sin energi i försök att bli friska. Så länge man kämpar med en sådan sjukdom kan man omöjligen vara en riktigt god arbetskraft hos sin arbetsgivare. Det drabbar inte ”bara” kvinnor. Hälften av de sjuka på X är män.

Ännu märkligare blir Xs bristande förmåga att se behandling av ofrivillig barnlöshet som ’gynnande’ om man ser till regionens intresse. X borde väl rimligtvis även se problemet i sin helhet och överblicka hur det drabbar regionen Skåne? Det finns stora humanitära vinster i att behandla och underlätta behandling av sjukdomen. Självklart kan också den som är mer intresserad av ekonomi se positiva effekter av att fler barn föds i regionen.

Jag skäms inte över min och min mans sjukdom, som vi drabbats av till följd av en bukoperation som leddetill oönskad ärrvävnad som omöjliggör våra chanser att få barn på egen hand. Vi har kämpat sedan 2010 med vår sjukdom och fick 2012 vår son. Nu kämpar vi med alla resurser vi har för syskon. Uppskattningsvis har vi lagt 130 000 kronor på behandlingar. Därutöver har vi haft inkomstbortfall till följd av sjukskrivningar i samband med behandlingar och till följd av misslyckade behandlingar. Om jag inte hade haft möjlighet att köpa privat behandling hade jag inte varit arbetsför idag. Hade jag haft möjlighet att få bättre vård och lida av en mindre ekonomisk press hade jag utan tvekan kunnat prestera bättre på min arbetsplats.

Jag ser framemot ett svar från de som är ansvariga i frågan och ber er skicka vidare mitt mejl till dem det berör.