Med näbbar och klor…

Jag vill så gärna att allt ska vara fint och fridfullt under julen. Särskilt på insidan. Men alla jular är inte så. Vissa år har man möjlighet att lägga sin energi på julen, fixa och dona, baka och planera i en evighet. Andra år får man se till att få energi av julen och av de traditioner man orkar med. Jag älskar julen. Men i år är verkligen ett sådant år då det inte blev som vi tänkt oss. Min mage är tommare än tommast. Det skulle inte vara så. Men så var det också år 2010 och 2011 för oss, och vi överlevde då med. Julen 2011 fick vi negativt besked från RMC via telefon den 22 december. Det var tufft. Jag minns hur jag då drabbades av en övertygelse att jag aldrig någonsin skulle bli gravid. En sten i bröstet. Men 2012 bar jag en liten, liten E i famnen hela julafton och ammade en liten knodd i tomtebody.

Det har varit en rekordstressig vecka, huvudvärken och sorgen har följt mig i varje steg jag tagit. Men det har också funnit stunder då orken och hoppet hittat vägar tillbaka. Vårt bygge  blev klart i veckan och fönstren kom på plats. Vi ställde provisoriskt fram lite möbler i lördags när solen sken in. Vi satte oss ner tillsammans och njöt av utsikten. Lille E häpnades av fåglarna, molnen och solen, och jag häpnades över ljuset som plötsligt slog emot oss. Vi satt där tillsammans och njöt, länge, länge. Att finnas till i stunden.

En av de finaste stunderna i mitt liv hände också i veckan. Jag nattade Lille E i vår säng. Rullgardinerna var nerdragna men julljuset från adventljusstakarna sken in genom gliporna och gav ett varmt och kärleksfullt sken över oss. Det var tyst och lugn och vi låg där med nosarna en decimeter från varandra under täcket. Då börjar E att sjunga och så tar han min hand. Han sjunger med en trött och hes röst till en början, men så blir det starkare och jag hör vad han sjunger. Han sjunger samlingssången från dagis, (melodi blinka lilla stjärna) ”Här är jag och där är du, här är vi tillsammans nu. Vi kan ta varann i hand, hålla den så fint vi kan. Här är jag och där är du, här är vi tillsammans nu”. Han sjunger den om och om igen för mig, alldeles själv och vi tittar varandra i ögonen. När han tystnar får han en lång puss och sen somnar han. Jag kände så intensivt att det är så det är. Här är vi tillsammans nu. Det är det som är viktigt. NU är viktigast. Det finns bara nu. Det finns inget imorgon eller igår, bara nu. Det bästa med det som varit är att det är över. Av det som ligger framför oss finns bara det vi förestället oss. Alltså finns det bara nu. Och nu är jag beredd att fortsätta att kämpa. Ett barn till tänker jag kämpa för med allt jag har.

Imorgon ska vi till kliniken och ha ett samtal om hur vi ska gå vidare. Det känns oroligt. Jag är rädd för dåliga utsikter.

Kram på er. Hoppas ni hittar många ljusa stunder i julhelgen.