Nu är julen snart över. Lättnad. Jag som egentligen älskar julen.
Det är svårt att förklara hur mycket av mig själv jag förlorar i kampen över detta barn som jag hoppas så småningom ska komma till oss. Det som brukar vara är inte längre. Ingenting är som vanligt. Det mesta är numera en kamp. Inte alls så jag vill att livet ska vara. När ”vanliga stunder” dyker upp så är de så ovanliga att jag noterar det och genast fylls med tacksamhet.
Julen har ändå varit fin, med övernattande gäster sedan i måndags. Mycket pyssel med julgodis och paketinslagning. Ja, och inläggning av sillar. Sådant som jag gör varje år. Jag trodde inte att jag skulle orka i år, men det var skönt att hitta mig själv i så små saker som att göra kultest på knäcken och komma på årets inläggning och dessutom improvisera med en pepparkakscheesecake med saffran och blåbär. Men idag har jag varit förbaskat trött. Det är då det märks att jag inte är som vanligt, att jag är av banan. Ont i kroppen, i lederna, huvudvärk. Gästerna åkte hem vid lunch, men sen kom svärfar vid tre. Jag tog ut hundarna och åkte till närmaste naturområde, 5 minuter bort. Nysnön täckte marken, det var skymning och månen lyste. Fantastiskt vackert. Där igen kom en stund när allt var som vanligt. Jag och hundarna. En hare som sprang över fälten och min glädje över att hundarna löd och stannade när jag ropade. Små glädjeämnen.
Vi var på kliniken i måndags. Vi var nervösa och dämpade. Som vanligt fick vi vänta en lång stund i väntrummet. Först hörde jag hur Eva tog emot ett samtal från en man vars fru/sambo börjat blöda. Jag hörde henne rekommendera att man fortsatte med progesteronet och den klassiska informationen att man kan vara gravid ändå. Det gjorde ont i mitt bröst. Därefter kom ett överlyckligt par ut i korridoren, ”allt såg perfekt ut”. De tackade och tackade och lämnade över choklad till personalen. Det var uppenbart att deras första ultraljud i vecka 9 gått väldigt bra. Jag och maken mötte varandras blickar, hans ögon var svarta. ”Man ska aldrig ge upp, det märker man nu!” sa mannen till Eva. Jag viskade till maken att de säkert försökt väldigt länge. ”Det skiter jag i!” svarade han. Jag förstod honom, smärtan i bröstet bara ökade. Paret passerade oss och gick ut. Jag såg honom stå kvar på parkeringen, han såg ut att röka en cigarr och överlyckligt prata i telefon. Som att han nyss blivit pappa. Jag kan inte anklaga honom. När man väl sett hjärtat slå så är man förälder.
Sen var det vår tur. Vår läkare Pia såg samlad ut när hon tog emot oss. Vilka tvära kast för henne, från det ena paret till det andra. Jag var orolig att hon skulle säga att detta tredje missfall innebar något avgörande för vår del. Men så var det inte. Pia sa att detta återigen bara handlar om enorm otur och ett embryo som inte var livsdugligt. Men hon tyckte att vi skulle utesluta myom och polyper i livmodern och antikroppar mot kardiolipin. Hon erbjöd oss dessa tester kostnadsfritt och omedelbart. Jag fick hoppa upp i gynstolen direkt och så gjorde hon ett kontrastultraljud av livmodern. Allt såg fint ut, inga knutor. Jag fick lämna blodprov och får svar om antikropparna den 7 januari. Sen pratade vi om hur vi ska gå vidare. Jag förklarade att det känns olustigt att sätta in vår fjärde blastocyst från frysen när vi fått missfall med de övriga tre från samma omgång. Pia föreslog att vi tinar upp våra tre tvådagarsembryo och odlar fram dem till blastocyster. Om mer än en skulle överleva det så kan man frysa in den igen som inte återförs. Jag får lite svindel av tanken att plocka ut alla tre ur frysen direkt. Av tanken på att förlora dem. Vårt hopp. Jag undrade om vi kan få sätta in två av våra tvådagars istället och det sa Pia var möjligt (inte helt säkert), men två blastocyster var det inte tal om. Hon tittade på vår ”statistik” och sa att jag ju blivit gravid 75% av försöken nu. Det är väldigt ovanligt och därför blir risken för tvillingar alldeles för stor. Jag känner mig orolig och ängslig eftersom E var ett tvådagarsembryo som inte var idealiskt. Han sattes in med ett embryo till som också var tveksamt. Lille E hade kanske inte klarat sig till blastocyst i ett lab, men blev likväl ett perfekt barn. Tänk om vi sållar bort embryo som skulle blivit barn! Pia sa att vi bestämmer helt själva. Vi behöver inte bestämma oss nu, det räcker att vi meddelar det i samband med ultraljudet inför återföringen när man mäter livmoderslemhinnan. Vi pratade också om stressen att köra ostimulerat och rädslan över att få ägglossning på fel dag, rädslan för att börja blöda och så. Pia sa att då kör vi stimulerat nästa gång och skrev ut Prognynon (heter det så?). Jag måste sätta mig in i vad det innebär.
Men framförallt måste vi skrapa ihop 11000 så fort som möjligt. Vi vill inte ta mer från sparpengarna som redan är nere på smärtgränsen efter renoveringen och två bilinköp. Vi har bestämt oss för att inte låna mer heller. Det är ju knappast så att vi betalat för hela renoveringen och bilarna utan lån. Just nu är planen att sälja min gamla bil som reservdelsbil och sälja en tavla som maken vunnit. Då borde vi få ihop 11000. Nästa plan är att sälja min mammas gamla vigselring, som jag fick efter hon och pappa skiljde sig. Där borde det finnas ett par tusenlappar. Barnlängtan ligger som en tyngd över mig och ekonomin som en snara runt halsen. Vi skulle behöva våra pengar till annat. Om inte annat skulle jag gärna vilja behålla en vacker tavla på väggen och min mammas vigselring till en framtida dotter. Jag undrar hur mycket mer detta kommer att kosta. Värsta senariot är att fler IVFer behövs, för 27 000 kr styck. Jag kan inte tänka tanken utan att pulsen ökar.
