I vingars beskydd
Idag blev en fin dag. Äntligen lättade molntäcket upp, inget regn. Jag bakade piroger på förmiddagen och fixade varmchoklad i termos. Maken packade in hundar och barn i bilen och så stack vi iväg till ”vårt” naturområde. Lille E kunde övertalas att åka vagn en bra bit med hjälp av den varma chokladen i pipmuggen, annars ska han numer alltid ”gå felv”, vilket tar sjuhundra evigheter eftersom han ska samla stenar, hoppa i pölar, snurra och trilla ner i diken , m.m, m.m. 
Vi valde att fika vid en gammal mölla (kvarn) från 1800-talet. I lä mot den gamla ytterväggen satt vi och mumsade vår matsäck och njöt av livet. Jag mår allra bäst när jag är ute i naturen med mina människor och mina hundar!
Kacka i sjukstugan
Det var längesen jag uppdaterade er om hönshuset, det har inte funnits tid och ork. Samma dag som svärmor fick sin hjärnblödning (hon är för övrigt inte bättre än) så drabbades vi av den första rovdjursattacken någonsin. En duvhök hade försökt ta en av våra stora hönor, Kacka. Det är Lille E:s höna. Hon låg illa skadad precis utanför hönsgården. Vi har två grupper och de brukar få vara lösa i trädgården varannan vecka var. E satt i vagnen och var grymt ilsken över att sitta där medan jag i panik lade in henne i en transportbur. Jag kan INTE nacka mina hönor, det gör maken när det är tvunget. Jag ringde gråtandes (det hade bara blivit för mycket den dagen!) till en granne med lång erfarenhet av höns. Hon kom över och tittade på hönans stora köttsår men sa att det kommer att läka på två veckor och om hon klarar chocken. Höken hade slitit av henne en massa fjädrar och hackat två rejäla sår i nacken och på låret. Efter veterinärkontakt fick jag smärtlindrade medicin och vi började behandla henne. Kacka fick en egen sjukbox med värmelampa och extra god mat. Redan efter en vecka täckte fina sårruvor såren och nya fjädrar började växa ut. Efter två veckor hade det läkt! Men då hade Kacka istället angripits av benkvalster och fått så kallade kalkben, vilket är väldigt smärtsamt. När hon legat och vilat sig värmen så har hon varit ett lätt byte för ohyra. Det var bara att starta behandling nummer två! Så i en vecka har jag agerat fotmassör och flera gånger dagligen masserat in Kackas ben med matolja för att kväva klvastren och mjuka upp benfjällen. När de mjuknat har jag behandlat med receptfri lussalva från apoteket och nu är hennes ben fina igen. Hon får dock hämta sig i sjukboxen ett tag till. Efter behandlingarna sätter jag mig varje dag med henne i famnen utanför sin hönfamilj och låter henne ”snacka” med kompisarna genom gallret. De kommer fram till gallret och kluckar, Kacka kluckar tillbaka och vinklar sitt lilla huvud. Vi sitter där en stund tillsammans och funderar över var vi är och vart vi ska.
Jag och maken har pratat mer om våra behandlingar framöver och det får mig att må lite bättre. Vi lutar åt att INTE köra på blastocyst denna gången. Blastocysten vi har kvar i frysen får vänta. Hittills har det ju inte funkat för oss. Lille E var en tvådagars som sattes in med ett annat embryo. Jag vill göra om samma behandling igen och hoppas på att det passar oss. Dessutom varken vågar jag eller vill riskera något embryo genom att långtidsodla dem nu. Jag mår dåligt av att tänka på att tina alla tre och se om de överlver i labbet. E hade aldrig överlevt till blastocyst i labbet, men klarade sig finfint i livmodern. Jag har tänkt mycket på tvilling”risken” men har kommit fram till att det både skulle ha nackdelar och fördelar med två. I vanliga livet tar ju alla den risken när de försöker bli gravida. Så varför ska jag vara fri från den? Nu är bara frågan NÄR vi ska köra. Jag väntar mens nästa vecka. MEn jag är inte säker för jag har för en gång skull inte märkt av någon ägglossning alls denna cykel. Jag som alltid kan känna den exakt. Annars är det till 100% ett ekonomiskt beslut. Jag är också orolig att min hälsa ska påverka utfallet. Jag är fortfarande inte särskilt stark och har fortfarande influensakänningar, vilket jag får när jag är under hård press. Å andra sidan mådde jag lika dåligt när E blev till.
Om någon av er har några tankar kring hur ni skulle ha gjort i min situation så skriv mer än gärna!! Jag vill också veta mer om stiumlerad FET. Vilka mediciner får man och hur mår man? Är det värre än en IVF med biverklingarna?
Tack Karin!! Vad är Femanest?! Jag blir alltid lika förvånad när jag hör om mediciner jag inte känner till i denna cirkus. Vad skönt att höra att du också lyckats. Hoppas att detta också är vår räddning. Kram
Det kommer att bli det värsta, Emma! Att inte ha någon aning om om man är gravid eller inte. Samtidigt kan det ju vara skönt att slippa gå och vänta på en blödning. Men det gör man kanske ändå… Kram
Hej Kai, tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag tycker också att det ska bli extremt skönt att slippa oron över ägglossning och bara veta att återföringen blir av. Det är helt av mentala skäl det blev stimulerat denna gång. Jag orkar inte grubbla och oroa mig innan återföringen också! Kram
God fortsättning på dig också Helena! Ja, jag resonerar precis som du med tvillingar! Jag har hört samma sak också, att det ena embryot hjälper det andra. Jag hoppas att två embryo överlever tiningen, nu när vi väl bestämt oss! Jag upplever också väntan nästan som värst. Det är okej med en månad mellan behandlingarna, det behöver jag. Men sen vill jag försöka igen, annars kommer rastlösheten och oron! Lycka till på fredag. Låt det vara din tur!!! Kram
Tack för ditt utförliga svar Susanna! Jag har heller aldrig varit påverkad av IVF-medicinerna, men varje gång amn testar något nytt så undrar man ju. Östrogen, som Prognyn är, är ju inte den trevligaste hormonen att äta.
Ja, när vi fick E så var båda embryona lite sämre. Återföringen på dag två ställdes in. En hemsk, hemsk dag. Vi var redan påväg till kliniken när de ringde. Men på dag tre fördes de alltså tillbaka och då fick vi välja om vi ville ha båda två, ett växte lite för långsamt och ett för snabbt. Jag tror E var det snabba embryot för han ligger inte på latsidan och har varit tidig med precs allt
Jag förstår att det är drömmen. Jag är tacksam i de stunderna också. Jag läste att du bloggade om tankar kring hur detta kommer att påverka dig när du väl är gravid och när du är mamma. För min egen del kan ja till 100% säga att IVFerna har gjort mig till en bättre mamma. Det ska oerhört mycket till innan jag tappar tacksamheten och tålamodet. Inte ens värsta tvåårstrotsen är jobbig. Jag bara tittar på honom och tänker ”Så fantasisk han är”. Men sen får jag ju spela arg då och då, och givetvis sätta gränser! Men jag ser andra föräldrar som stressar, springer och verkar helt omedvetna om sin otroliga tur. Så är aldrig jag. Jag gör allt i E:s takt. Om han är med mig och handlar då får det ta den tid det tar. Är han grinig när jag lämnar på dagis då sitter jag kvar tills han är redo att knalla iväg, oavsett om jag blir sen. Han är alltid viktigast. Jag tycker att det jag gör bäst är att vara mamma. Och jag är övertygad om att det beror till stor del på kampen för att komma hit. Men nu funderar jag mycket över hur denna resan kommer att påverka mig, för den har tagit väldigt mycket hårdare. Jag hoppas att allt som inte dödar härdar, men ibland känns det onekligen som att barnkampen är min kryptonit. Kram
Hej.
Stimulerat FET kan jag nog svara på. Jag har ju PCO och har ingen egen ägglossning, har därför alltid fått göra FET under stimulering. De första tre gångerna med Pergotime, tog en tablett per dag på CD 5-10 och sen fick jag ägglossningstesta och höra av mig till kliniken när ÄL kom. De två senaste FET:en har jag gjort på ny klinik som kör en annan metod. Har då börjat med Progynon tabletter på CD 1 för att bygga upp slemhinnan. Gått på minst ett VUL och när slemhinnan varit godkänd (över 8 mm) så fick jag börja med Lutinus (sex dagar innan ET eftersom vi hade blastocyster). De var alltså inte ute efter att jag skulle få ÄL då som med den andra metoden utan bara göra förhållandena i livmodern så optimala som möjligt. Jag tror mer på den senare metoden även om den innebar mycket mer mediciner och Lutinuskladd i tre veckor är ju aldrig roligt.
Jag har inte fått några biverkningar alls av några av medicinerna. Även när jag gör färsk IVF känner jag bara det som medicinen ska göra dvs få äggblåsorna är växa och det är ju inte speciellt behagligt på så kort tid men annars inget konstigt. Förstår att många mår dåligt psykiskt av hormoner och får huvudvärk mm.
Var det du som bad om att få två embryon då när E blev till? Var något av dem av sämre kvalitet? Våra läkare har varit väldigt emot två. Vi fick det en gång på FET men jag vet inte hur kvalitén var på dem för det var enda gången vi glömde fråga.
Svårt det där med om ni ska börja behandling snart. Om du mår sämre av att vänta skulle jag köra på. Om du känner att kroppen inte är i form tillfälligt skulle jag vänta.
Så fint du tar hand om den skadade hönan. Hoppas hon blir helt bra.
Det vore drömmen att en dag ha en liten som tar lång tid på sig, böjer sig ned efter stenar, hoppar i pölar. Längtan.
Kram
God fortsättning och skönt att läsa att du vissa dagar i alla fall kan se ett ljus i det hela. Vi har haft en paus sedan november nu och bestämde då att den skulle vara så länge som jag behövde. Jag hade ägglossning igår och vi kommer sätta tillbaka vår sista blastocyst på fredag hoppas jag. Jag kände att jag ville köra igen nu för sedan kommer vi inte kunna förrän i mars och det blev för länge. För mig började suget komma tillbaka och jag känner att jag klarar ett nederlag till nu. Man mår ju aldrig riktigt bra när längtan hela tiden finns där, men visst man måste orka nederlaget också. Är dock lite orolig då jag har bihåleinflammation nu men det ska väl ha blivit bättre på fredag. Tror ändå inte att det egentligen påverkar utfallet. Det där med ett eller två embryon har vi också diskuterat och vi har kommit fram till att risken/chansen för tvillingar är 25 % men precis som ni har fått erfara med lilla E så blir det oftare en graviditet i alla fall. Vår sköterska säger att man tror att det embryot som inte blir något ger det andra lite skjuts på vägen. Jag personligen blir hellre mamma till två barn till än inget, även om jag är medveten om ”riskerna” och att det blir galet mycket jobbigare, men också dubbelt så mycket kärlek! Jag hoppas på innerligt att 2015 blir vårt år och att vi båda i vart fall kommer få fira in 2016 med små knytten i magen. Stor kram från Helena
Hej hej!
Jag har bara gjort en stimulerad fet (som inte lyckades). Då började jag med Femanest när jag fick mens, gjode ett ul efter ca 10 dagar, slemhinnan såg bra ut och återföring en vecka senare med blasto. Jag tog Lutinus från fem dagar innan återföringen. Kag måsde inte alls dåligt under behandlingen. Jag kände inget alls faktiskt. Jag tyckte mest det var skönt att inte behöva oroa mig över ägglossningen. Jag har så kort lutealfas att mensen nästan skulle hinna komma innan återföringen om det hade varit en naturlig cykel. Jag fortsatte med båda medicinerns tills det negativa beskedet. Mensen kom 3 dagar efter jag slutade. Blir man gravid fortsätter man till v 12.
Jag hade inte många biverkningar under mitt stimulerade fet tycker jag. Åt progynon från mensstart och tog sen även lutinus från ”ägglossningsdagen”. Vet att jag blödde kraftigare och en längre mens eftersom man samrudigt tillförde den slemhinneuppbyggande medicinen, och att jag då kände av yrsel, huvudvärk, lite illamående. Sen gick det över. Dag 11 kollades slemhinnan med vul, och mättes till 7 mm på mig. Fick återföringstid dag 17 (tvådagars embryo). Slemhinnan vid återföring var 12 mm. Vi hade två tvådagars i frysen, men den första hade bara en överlevande cell vid tiningens slut (hade 4 celler vid infrysning), så de tinade vårt andra med. Den hade tappat två celler, men hade sju från början så denna såg stark och fin ut. Och det gick fint! Medicinering fortsätts vid lyckat resultat till graviditetsvecka 8. Tänk på att ibland kan blödning utebli när man äter progynon och tar lutinus. Det kändes lite stressande, att vara för att trosskyddet höll sig vitt så innebar det inte bara lycka och rosa moln. Förbenade tester behöver bekräfta. Fick testdag 15 dagar efter återföring! Kram och kärlek till dig vännen!!
Vad fint du tar hand om hönan!
Jag gjorde stimulerad FET och det var så Svante kom till! Jag åt fyrdubbel dos Femanest och sedan även Lutinus. Trodde först att biverkningarna var galna men de var en magsjuka visade det sig, i övrigt kände jag inte av nåt. Mycket enklare & mildare än en IVF alltså. Jag tyckte det kändes tryggt att köra stimulerat. Stort lycka till!