Med näbbar och klor…

Jag väntar på mens och tar en dag i sänder. Det är skönt att kliniken är öppen igen och att inte längre stå utan kontakt med experterna. Idag ringde jag och bad om svar på Kardiolipintestet som gjordes den 22 december. Enligt sköterskan Eva så var provet bra och visade inget onormalt. En enorm lättnad. Det innebär att risken är mindre att missfallen berott på att mitt immunförsvar bekämpat embryona.

När mensen kommer börjar jag med Prognynen. Vi har gjort vårt hemarbete och dragit in pengarna vi behövde. Min bil är såld och makens tavla likaså. Det blev till och med en tusenlapp över till några hyllor vi velat sätta upp i barnens nya lekrum. Så idag blev det en tur till Ikea.

De senaste dagarna har inneburit extremt tvära kast för oss. Min kära syster gav oss biobiljetter och var barnvakt så att vi kunde gå ut och käka (billig falafel, men ändå!!) och gå på bio tillsammans i helgen. En date för första gången på 2,5 år. När vi kom hem till henne för att lämna barnen så överraskade dessutom hela min familj med att ha samlat ihop pengar till ett akvarium till oss, vilket vi drömt om ett tag men enats om att vänta med tills jag är långt in i en graviditet så att vi vet att inga fler pengar behövs till kliniken. Vi har haft en spargris där vi låtit E stoppa alla våra växelpengar med målet akvarium. E älskar fiskar! Bilar och fiskar är hans intressen. Förra veckan räknade maken att vi var uppe i nästan 700 kronor. Men det var en bit kvar, några tusenlappar till. Vi blev så glada över omtänksamheten att vi störtgrät. Ett fint brev satt upptejpat på det snygga akvariet om att vi behöver kunna tänka på annat nu, att vi behöver få lov att ha roligt. Så är det ju.

Men precis innan vi skulle gå in på bion, 5 minuter innan, ringer makens syster och meddelar att deras mamma fått en hjärnblödning till. Nu är vi i sorg. Min söta och underbart snälla svärmor är visserligen fortfarande vid liv, men hon finns ju ändå inte kvar. Det är så otroligt tungt att tänka tanken att hon inte kommer att glatt kliva över tröskeln här hemma med sina medhavda påsar med små omtänksamma gåvor. Rosor från trädgården, jordgubbar inköpta på torget, alltid lite smuggelgodis till barnen (fast det inte är lördag), Marabouchoklad till mig. Tanken på att jag inte ska få lov att knuffa bort henne, kärleksfullt från disken, och säga ”Sätt dig nu ner så blir det kaffe”. Hennes underbara leenden mot lille E, fnittret när hon säger ”Han är en liten spjuver!”. Es lilla hand i hennes när han säger ”Famo, föma me (följ med)!”. Jag saknar henne redan så mycket. Jag vill berätta för henne om hur glada barnen blev för sina julklappar. Jag ville att hon skulle få smakat sillen jag la in till jul. Tillsammans förfasas över priset på julgranarna och beundra allt julpynt hon tar fram varje år. Massor av tomtar. Massor av kärlek. Världens raraste svärmor fick jag till sist. Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill att E ska minnas sin farmor. Hur förklarar man för honom?

Och som vanligt så fortsätter ju livets mindre motgångar också att rulla in. E har varit rejält sjuk, med dubbelsidig öroniflammation, hosta och ordentlig astma. Nätterna är tuffa när smärlindringen hinner avta och det samtidigt är svårt att andas. Han hostar så att han kräks. Nu bara hoppas jag att antibiotikan ska kicka in vilken minut som helst.

Nu har vi flytt verkligheten långa stunder de senaste dagarna genom att pyssla med akvariet, planera, läsa på, tvätta grus, fylla på vatten och diskutera inredning och fiskar. Svärfar engagerar sig och hjälper ivrigt till också. Det är ett stort fint, 240 liters, med möbel och allt. Idag var det äntligen dags att köpa några fiskar. Jag är oändligt tacksam över att vi fick denna gåva. Det är svårt att förklara hur mycket det hjälper till i mörkret. Vi sitter där tillsammans och tittar på fiskarna som simmar i ljuset, i en värld vi skapat. Vi pratar om det enkla, vilken fisk är vackrast, ska vi ha ett slott eller inte, färgen på sanden är verkligen precis så som vi ville ha den, hur många malar ska vi ha?

Återigen går Es dagissång på repeat i mitt huvud, som ett tröstande mantra-

Här är jag och där är du. Här är vi tillsammans nu. Vi kan ta varann i hand, hålla den så fint vi kan. Här är jag och där är du, här är vi tillsammans nu.