Med näbbar och klor…

Igår dog världens finaste svärmor och farmor. Vi är i sorg. Kroppen gör ont, tankarna är suddiga och hjärtat känns som sten i bröstet. Hon var allt jag någonsin önskat mig. Alltid full av snälla ord, små omtänksamma gåvor, skratt och leenden. Det är så oändligt tomt nu.

I fredagsmorse var hon plötsligt mycket bättre och hade piggnat till efter hjärnblödningarna. Hoppet och glädjen hade en lavinartad effekt i oss. Det var en fantastiskt glad dag. Svärmor satt upp i sängen på sjukhuset och pratade med C, min svägerska och Es kusin. Hon log och skrattade igen.

Till följd av sin vakenhet hade hon under natten dragit ur sin sondslang ur näsan. Hon behövde sondmatningen eftersom hon var för trött för att äta tillräckligt. En ny sond sattes in på fredag eftermiddag. På fredagskvällen upptäcktes att sonden hamnat i lungan istället för i magsäcken. Lungan hade nu fyllts med sondmat och mediciner. Vi fick beskedet på lördagmorgon. Vi hade då båda blivit väldigt förkylda och vågade inte åka in och riskera att smitta henne. Vi avvaktade utan att riktigt veta vad vi kunde förvänta oss. På kvällen hade läget blivit så allvarligt att vi råddes till att åka in trots risken för smitta. Då började vi vaka. Det fanns fortfarande hopp. Lunginflammationen var ett faktum, men med antibiotika så kunde det ju ändå gå?… Natten till söndagen trodde vi att vi skulle förlora henne flera gånger. Värdena blev sämre, larmen tjöt, sköterskorna sprang runt, andningen var tung, hon led oerhört. Men hon klarade sig varje gång. På söndagen bestämde de sig för att dränera lungan och då blev hon plötsligt mycket bättre, andningen blev behaglig igen och värdena mer stabila. Vi hoppades ännu mer. Allt höll sig lugnt och på måndagen, dvs igår, kände vi att läget var mer stabilt än innan. I och med att det var måndag så var det plötsligt mycket personal och läkare på plats. Då gjordes undersökningar som ingen hunnit med, eller bemödat sig med under helgen. Blodprov togs på blodgaser bland annat.

Värdena visade att svärmors kropp långsamt började förgiftas av lungan som inte fungerade. Nu fick vi veta att den kollapsat. Hjärtat arbetade hårt för att kompensera för det motstånd som lungan gav när blodet skulle passera den ut i kroppen, och blodet tog med sig farliga ämnen ut i kroppen. Njurarna hade börjar ge vika efter allt för surt blod från lungan. Multiorgansvikt. Det talades om att ge henne en mask som hjälpte till att ventilera ut koldioxiden som ansamlats, men läkarna kom fram till att hon var för dålig. Intensivvård var heller inte aktuellt, det hade gått för långt. Vi lämnades kvar hos svärmor, vid den maskin vi bevakat hela helgen och som ännu visade bra värden på både puls, syreupptag och blodtryck. Men nu visste vi att hon hamnat i koma. Klockan var runt 15 när vi fått alla besked som behövdes för att släcka allt hopp. Alla hennes älskade strömmade till sjukhuset. Vi samlades runt henne. Vi pratade, grät och skrattade tillsammans med henne. Jag vet att hon hörde oss även om hon inte kunde svara. 19.31 tog hon sitt sista andetag och lämnade oss verkligen i sorg och saknad.

Nu är livet vädigt märkligt. Vi måste ta hand om det praktiska som följer ett dödsfall i familjen. Men vi arbetar också med att få svar på vad som gick fel och hur det kunde hända. Vi förväntar oss en Lex Maria från sjukvården, men vi kommer också att anmäla behandlande läkare för vållande till annans död enligt brottsbalken. Det är förfärligt tungt att veta att någons misstag och slarv dödade henne som vi älskar så mycket. Det är två moment i detta som blev avgörande; att sonden sattes fel och att det upptäcktes en fredagkväll under låg bemanning. Det dröjde 2,5 dygn innan sjukvården gjorde allt de kunde för att rädda hennes liv, och då var det för sent.

Om jag bara vetat… Om jag bara haft kunskapen som krävdes för att ställa rätt krav. Krav på rätt prover, rätt röntgen och rätt behandlingar. Men det jag fokuserade på var det lilla jag kunde, att se till att de gav henne morfin så fort vi anade att hon hade ont (nej, inte heller det skedde utan påtryckningar), se till att de fuktade hennes mun och läppar (kunde inte göra det själv eftersom hon var kopplad till syrgas) minst en gång i timmen, massera henne, hålla henne i handen, peppa henne och be henne att fortsätta att kämpa. Vi gjorde allt vad vi kunde, utan att veta att hon långsamt gled in i koma.

Livet är dubbelt som vanligt. Vardagen fortsätter. Innan läget blev akut i lördags fick jag mens och räknade glatt in DAG 1. Jag hade många tankar att skriva om i bloggen. Jag tog min Progynon första gången och satte igång vårt tredje FET. Under dessa dagar har jag fortsatt att ta medicinen, mest för att vi inte haft ork och tid att prata om att avbryta. Vi vet inte vad vi vill nu. Vi vet fortfarande inte.

Jag kanske tar en paus härifrån ett tag. Det beror lite på vad vi beslutar oss för att göra. Just nu är barnlängtan så avlägsen. Just nu är jag fylld av svärmorslängtan och enorm sorg.

Kramar

L