Med näbbar och klor…

Idag fick jag en enkelresa till IVF-helvetet. Lutinusen kom ut rosa imorse. Allt annat än vitt är bara ångest, panik och rädsla. På förmiddagen molade magen dessutom på ganska bra så jag var övertygad om att mensen skulle komma. Idag är BIM -1 (en dag före beräknad icke mens). Maken jobbade  ett extrapass, vi behöver verkligen öka vårt sparkonto, ytterligare 11000 försvann denna månad på återföringen. Jag var ensam med både Lille E och bonusdottern hela dagen. Det är en dålig kombination att ha hand om barn och ha panikångest… men kanske också bra eftersom det enda som gäller är att skärpa till sig, hålla ihop och försöka vara sig själv till varje pris. Dessutom fanns det ingen tid till att springa på toaletten stup i kvarten. Jag bara fixade det; hundpromenad med båda ungarna, lunch, lek, mellis, med förhandlingar, uppfostran och tröst, och sen dessutom göra dem fina till en fest vi varit på ikväll. Jag klarade det.

Det fortsatte vara rosa under dagen, sedan aprikos/beige och till sist vitt. Nu ännu vitt, tack gode Gud!! Just nu hoppas jag att det rosa berodde på sår/sprickor på insidan som kan ha orsakats av min överkänslighet för Lutinus. Det svider när det rinner ut och det är svårt att få tabletterna på plats nu. Jag har ju sår på utsidan så det vore ju inte märkligt om slemhinnan inne i slidan ser likadan ut, och då blöder det förstås. Men jag vet ju inte. Det kan också vara spottings som förvarnar om mens.

Jag har verkligen mått skit. Det är så mycket som står på spel nu och idag kom den första riktiga käftsmällen. Om detta inte funkar -två perfekta blastocyster, 75-80% chans- vad funkar då? Inga embryon kvar i frysen, så en ny IVF är nödvändigt och ytterligare 27 000 kronor till i utgift, sen 2000 kronor till mediciner och förhoppningsvis 4000 kronor för infrysning. 33 000 kronor. Men egentligen är inte pengarna det jag har ångest över utan oron över att aldrig få ett barn till. Jag har lyckats hålla mig lugn och positiv fram tills detta hände, och det är jag både glad och stolt över, men nu är den fasen över. Nu måste jag acceptera att ångesten och oron är tillbaka för att stanna. Det går inte att resonera eller argumentera med dessa känslor, de bara finns där tillföljd av all maktlöshet och frustration.

Jag accepterar att imorgon kommer att bli en skitdålig dag. Jag kommer att vara livrädd och sannolikt få ångestattacker varje gång jag går till toaletten. Det är så livet ser ut för oss. För mig. Jag accepterar att risken finns att jag börjar att blöda imorgon och att detta försök är över då. Jag vet att jag kommer att bli ledsen i så fall, och det är okej. Jag vet att det kommer att göra obeskrivligt ont. Jag vet att jag överlever det, trots att det inte kommer att kännas så.

Men jag hoppas på att kunna skriva här imorgon att det blev en fin dag trots allt och att jag inte sett röken av någon blödning. Jag hoppas på en mysig dag med familjen. Vi ska på födelsedagskalas för min styvpappa.

Idag vill jag inte skriva om symtom. Jag vet inte om jag haft några. Jag har vart så jädra rädd att jag knappt ens varit närvarande i min egen kropp. Men när jag känner efter nu ömmar brösten fortfarande och den där konstiga metallsmaken är kvar i munnen. Men jag hade inga mardrömmar inatt. Jag är trött, men inte dödligt trött.

Kramar till er alla. Och krama gärna tillbaka, jag behöver det!!