Jag försöker återgå till att leva. Inte bara överleva. Det känns som att allt är nytt och som att någon jag saknat länge har kommit hem. Hon som har svar på mina frågor och stöttar mig när jag behöver det som bäst. Jag själv.
Jag känner ingen anledning att fira än och jag är inte säker på att vi kommer attt gå i mål denna gång heller, men jag har för första gången på länge möjlighet att ta en paus från kampen. Då och då känner jag efter och låter mig själv översköljas av lättnad och glädje i tankarna hur det blir OM det här går vägen, OM vi får behålla graviditeten och barnet. Det är små, små tankar. Tänk att vi får råd att plantera den där häcken ut mot vägen. Tänk om jag har råd att gå till frisören och köpa en ny jacka nu när min gamla gått sönder. Och tänk om vi skulle ha råd att ta en sista-minuten-resa i sommar! Nu när vi kanske inte behöver spara varenda krona till kliniken. Än så länge är det alltså bara de små ”tänk-om” jag vågar tänka, de som inte ens handlar om glädjen över att få ett barn till. Jag har inte vågat gå så långt.
Ibland är jag livrädd. Några gånger om dagen springer jag till närmaste toalett med andan i halsen och ser framför mig hur blod rinner ur mig. Men oftast känner jag mig lugn och -för första gången någonsin- kan jag känna sinnesro över att jag inte kan påverka utgången. Eftersom jag inte kan påverka den så kan jag lika väl vila mig och slappna av i nuet. Det är skönt, jag känner att jag är trött enda in i märgen efter denna resa. Samtidigt försöker jag acceptera att rädslan finns där, att paniken är så nära. Som att vända på ett mynt. Plötsligt måste jag rusa till toaletten igen. Det är såhär det har blivit och det är såhär det måste vara.
De senaste dagarna har varit som en studieresa tillbaka till det vanliga livet. Igår var jag på tjejmiddag. Jag satt alltså och pratade och lyssnade en hel kväll. Det var otroligt. Idag har jag och maken haft barnvakt (tack, lilla mamma!) och varit på italiensk restaurang och sedan på Melodifestivalen i Malmö. Det har varit en fantastisk dag. Så underbart skönt att vara tillsammans utan att ha det mörka IVF-molnet över huvudet. Nya och gamla samtalsämnen kom upp och vi blev oss själva igen. Jag hade på mig nya högklackade, glittriga pumps, och hade satt upp håret med löshåret jag hade på vårt bröllop, jag hade tagit mig tid att festsminka mig och sätta på mig smycken. Jag var där, jag hade roligt. Det blev nog den bästa alla hjärtansdag i mitt liv. Allt på grund av den där känslan av att vara tillbaka, att ha blivit utsläppt ur fängelset.
Att leva igen.
