Med näbbar och klor…

Vi skulle ju vänta att testa till söndag. Den 15/2. Vi ville fira alla hjärtans dag utan att riskera känna oss ledsna och nerslagna. Men sen bara hängde det i luften, att vi inte orkade vänta på besked längre. Det var inte så att vi pratade om när, men vi bestämde att vi skulle strunta i testet från kliniken och ta ett digitalt test direkt. Jag orkar inte ens se strecken längre -starka eller svaga- det blir bara en evighetslång analys som leder till fler tester och mer ångest.

Så fort maken kom in genom dörren efter jobbet så sa jag sa till honom att jag snart inte orkar vänta längre. Att jag liksom hamnat i en evighetslång analys av min egen kropp och knappt kan tänka på annat. Maken vände i dörren och gick ut i bilen och hämtade en liten påse. Han hade köpt ett digitalt test på vägen hem. När jag såg påsen med testet kände jag att det inte fanns någon återvändo. Nu eller aldrig.

Klockan var halv sex och jag hade kissat för en timme sen. Det var inte läge. Vi lagade mat, jag fick knappt i mig något alls. Nervositeten fullkomligt sprutade ur öronen. Jag kände mig knäsvag och vimmelkantig. Återigen stod jag där på klippavsatsen och såg avgrunden där nere, tvingad att stå där och vänta för att se om knuffen skulle komma. Den där knuffen i ryggen som får en falla ner i allt det mörka tunga, dystra och slå i botten så hårt. Pulsen hamrade i bröstet.

Jag badade Lille E efter middagen och försökte engagera mig i leken, men tårarna brände bakom ögonlocken och klumpen i halsen växte. När klockan var halv åtta kunde jag inte längre hålla mig, nervositets kissignödighet. Jag hämtade ett engångsglas i köket och gick ut på toaletten.  När jag drog ner trosorna kom en liten, första knuff i ryggen som fick mig att tappa balansen… blod. Ljusrött blod. Från ingenstans. Nu-är-det-över-panik. Jag kollade efter och insåg att det kom inneifrån, det var blandat med Lutinus.  Jag kissade i glaset utan att riktigt veta varför och gick sen ut till maken igen som var kvar inne hos E i badet. Jag var panikslagen och maken försökte lugna mig. Jag trodde verkligen att det var över, men jag ville ändå veta om det var missfall på gång eller negativt. Maken lämnade mig och Lille E utan att säga något, jag förstod att han skulle ta testet. Jag fortsatte leken, E var helt omedveten om vårt känslomässiga kaos.

Jag förväntade mig att få vänta länge på besked från maken, men efter bara en kanpp minut hörde jag hans snabba steg och sen ryktes dörren upp ”Det tog bara 30 sekunder att få reda på att du ÄR GRAVID!” sa han, samlad och allvarlig. Några sekunders tystnad, ögonkontakt, sen brast det. Jag grät på golvet. ”Nu måste det bara stå 2-3 veckor också” sa jag, ”Står det 1-2 så är det snart över!”. Maken satte sig ner på toalettstolen och gömde diskret testet vid sin sida så att jag skulle slippa se. Jag satt med huvudet gömt i händerna när han utbrast ”Och nu står det ju 2-3 också!”. Jag kastade mig över hans hand och kollade  testfönstret, ja det stod verkligen gravid 2-3.

Gravid, vecka 5

Jag kan inte säga att glädje var den första känslan, bara en oerhörd lättnad när paniken försvann som när en såpbubbla brister. Jag slängde mig ner i makens knä och kramade honom och grät. Det tog nog en timme innan jag verkligen förstod och hade lugnat mig tillräckligt för kunna bli glad. Då hade jag återigen kunnat konstatera att blödningen var orsakad av Lutinus och den försvann lika fort som den kom. Det var vitt igen.

Det är underbart. Fantastiskt. Obeskrivligt. Nu är det vår tur och denna gången ska vi gå hela vägen. Än så länge känner jag mig inte så rädd. Jag hoppas att jag kan fortsätta hålla mig lugn och lycklig.