Det är 23 dagar efter befruktning. Hjärtat ska börja slå idag. Jag tänker mycket på det och hoppas, hoppas så att allt går bra där inne!
Fokus just nu är att bibehålla lugnet. Att låta oron och tankarna på missfall komma och passera. Men trots rätt fokus har jag de senaste dagarna stundtals känt panikångesten återvända när jag är på väg till toaletten. Ibland får jag pausa när jag väl kommit fram, stänga ögonen och i ett mantra tänka ”Jag blöder inte just nu, jag bara minns hur det kändes att blöda. Jag kan inte förutspå framtiden. Det jag känner nu är minnen av det som hänt, inte en förvarning om vad som skall ske”. Det hjälper lite. När jag får panikångestkänningar mellan toalettbesöken så stänger jag ögonen igen och hindrar mig själv från att springa till toaletten. Jag har börjat förstå att det ökar paniken att kolla trosorna stup i kvarten.
Ultraljudet är bokat till den 4 mars. Eva på Nordic IVF blev så himla glad när jag ringde och berättade. Tyvärr är min favoritläkare Pia ledig ett par veckor när ultraljudet ska göras, så det blir den andra läkaren Sorana som ska göra det. Sorana är också super, men det var hon som upptäckte MA:et och därför så känns det obehagligt. Jag har bett om att vi ska göra det i Pias undersökningsrum så att det blir i ett annat rum än när MA:et upptäcktes.
När jag tänker på ultraljudet så får jag rysningar, magen drar ihop sig och pulsen ökar. Ibland ser jag framför mig att det kommer att hända igen. En tom hinnsäck igen. Men det är samma sak där -det är min erfarenhet som tränger sig på och INTE en förmåga att förutspå framtiden.
Jag försöker att tänka på ultraljudet i april 2012 då vi fick se Lille E:s hjärta slå. Det var en fantastisk känsla. Vi har kvar en film som maken tog med sin mobiltelefon. Det lilla, lilla hjärtat pickar på och är centrum av universum. Jag hoppas innerligt att vi ska få vara med om det igen.
Och ibland kommer tankarna… Om allt går väl, är det ett eller två hjärtan?
