Första steget i vår missfallsutredning har gjorts idag!! Vi är på gång!
Idag har vi varit hos min gynekolog, en läkare som jag verkligen litar på. Han beklagade allt vi varit med om och förstod att det är tufft, men han kunde inte erbjuda någon revolutionerande behandling, förstås… Utan att ifrågasätta gav han oss dock direkt remiss för provtagning för kromosomanalys och även immunologiska prover av mig. Han kommer att skicka brev till oss så fort resultaten kommer, det tar dessvärre mer än en månad, sa han. Det känns okej, vi räknade ju med det. Vi åkte direkt till Lunds lasarett och lämnade proverna.
Vidare så sa han att det inte finns så mycket att göra annat än att fortsätta att kämpa, oavsett om man hittar något fel eller inte. Om vi mot förmodan har ett dolt kromosomfel så är det, enligt honom, snudd på omöjligt att få PGD (preimplantatorisk genetisk diagnos) bekostat av Landstinget trots att det egentligen ska ingå i vårdgarantin. Man kan försöka, men han tror inte att det ger något. (Om någon har erfarenhet inom detta område så skriv gärna till mig!) Jag blev förvånad! Jag trodde faktiskt att det var rutin. Som att bli remitterad för vanlig IVF, fast ovanligare. Hoppas innerligt att vi INTE har kromosomfel…
Om de skulle hitta ett fel i mitt immunförsvar så finns det inte heller så mycket att göra, menade han. Jag frågade om kortison (Prednisonol) men han sa att man inte får ge det till gravida på grund av risk för fosterskador, så som gomspalt. Detta gjorde mig också förvånad eftersom jag läst om en hel del kvinnor som fått kortison för att behålla en graviditet efter många missfall. Särskilt de som utreds i Aten, hos den där kända ”Doktor D”. De får även intralipindropp för att sänka immunförsvaret. Inte heller detta var min läkare positiv till, men det var jag förberedd på, det är väl därför folk åker till Aten. Han menade att intralipinet inte har visat sig ha någon effekt alls. Han hade faktiskt skrivit ut det och hjälp patienter med att få distriktsköterskor till att ge det, men han hade inte varit med om att hans patienter blivit hjälpta av det.
Jag berättade att jag fått en telefontid till Leif Mattiesen, vilket han tyckte var jättebra. Han tror att det finns en chans att jag kan vara med i hans studie om det visar sig att det inte finns något fel på mig eller oss. Om jag förstod saken rätt så innebär det att man får utskrivet Fragmin, som är en annan typ av blodförtunnande än Trombyl, från och med att graviditeten bekräftats med ultraljud. Där blev jag återigen lätt nedstämd. Vi kommer ju liksom aldrig fram till ultraljudet. Åtminstone inte med ett tickande hjärta. Hoppas att jag, eller han, fått något om bakfoten med hur studien är upplagd. Jag vill gärna ha hjälp från och med återföringen av ett embryo.
Efter att vi pratat om alla dessa frågor och jag tagit upp varenda utväg summerade min läkare situationen. Han tror på de mest moderna teorierna och forskningsresultaten kring upprepade missall och det innebär att det inte skulle vara något fel på mig alls. Tvärtom. Jag skulle vara något så underligt som ”Superfertil”, vilket är en motsats till kvinnor som har problem att bli gravida. Min kropp selekterar inte alls utan välkomnar alla embryo, även de svaga, vilket innebär att jag blir gravid lätt men felen hos embryona upptäcks senare och leder till missfall istället för negativt test. Jag vet inte om jag köper detta som förklaring och teori. Jag frågade ”Men om dessa sex embryo som vi förlorat i försöken satts in i en ”perfekt kvinna” skulle inget av dem då lett till ett barn?”. Han trodde inte det. Han sa att all forskning just nu tyder på att det bara är embryot som avgör, inte kvinnan. Han kan ju ha rätt, men jag tycker att det måste finnas en dold negativ faktor i detta också. Vi har ändå haft 50% chans med fem embryo och 25% med ett, är det bara otur att inget av dem lett till ett barn?
Det enda som kändes riktigt bra idag är att läkaren erbjöd oss stort stöd så fort jag testat positivt nästa gång. Vi får komma in för HCG-prover tidigt och göra ultraljud på dag 5+3 för att tidigare kunna avgöra om det kommer att gå bra eller inte. Det är ju ändå väntan som är värst, kan vi slippa den är mycket vunnet. Han sa att han alltid ska se till att göra tid för oss och ta emot oss när vi behöver stöd. När graviditeten sen är bekräftad kan jag få komma när jag är orolig. Täta ultraljud ska man egentligen undvika men det får också vägas lite mot oron jag upplever, så det ska vi ta när det kommer, sa han. Jag fick också hans privata e-post så att jag kan mejla så fort jag har frågor och funderingar. En sådan läkare är värd guld. Jag kan rekommendera Peter Ottenståhl utan att blinka.
Vidare trodde han att inte att vila och paus från IVfer har någon fysiologisk effekt alls. Däremot ska vi ta paus så länge det behövs för att vi ska orka mentalt. Men oavestt hur dåligt man mår, eller stressfaktorer i livet i övrigt, så leder inte det till missfall eller misslyckat IVF-resultat.
När vi ändå sågs igen passade vi på att visa bild på Lille E och betona hur oändligt tacksamma vi är över att han hjälpte oss på resan mot E. Utan Otteståhl hade E inte blivit till eftersom ingen annan tog vår barnlöshet på allvar. Vi hade fått vänta längre innan vi fått remiss för IVF och då hade inte ägget E och spermien E träffats. Så ser livet ut. Tillfälligheter. En biroll i ens livshistoria kan förändra allt.
Nu är fokus för min del att se framåt. Jag menar inte att jag tänker undvika sorgen, eller på något sätt förneka det som varit. Men jag kan se att jag har tankar som inte för mig framåt. Alla mina ”tänk om”… Det finns inga parallella liv där ”tänk om”-versionen existerar. Jag hade inte kunnat vara gravid idag, oavsett vad! Vi har gjort allt rätt och ändå är jag inte gravid. Embryona var inte menade. Men det kommer. Budskapet vi fick idag var endast att fortsätta att kämpa. För eller senare träffar min livmoder ett starkt embryo till, och då drar vi vår vinstlott!!
Allyse, Han finns i Malmö! Jag bara googlade honom och upptäckte då att han startat nya praktik sedan den 2 februari! Himla tur för oss.
Vad skönt att utredningen är igång, men jag önskar så att han hade haft en magisk lösning åt er.
Var jobbar Ottenståhl nu? Jag skulle boka tid till honom på capio city förra året och då fanns han plötsligt inte kvar längre.
Jag hade en blogg, http://attlangta.blogspot.se/
Har tänkt så i över ett år nu ungefär…haha lite kul faktiskt.
Skrev den när jag var i mitt förra förhållande. Har ibland tänkt starta upp en ny, men så tänker jag varje gång att: men den här gången kommer vi lyckas, så det är ingen ide
Min son blev till genom lågstimulering med meropur, så gjorde vi jobbet hemma sen. Därav började vi så igen. Under 2014 hann vi med 4 såna försök och 3 inseminationer. Vi hade inte råd med IVF och jag trodde verkligen att vi skulle lyckas igen då vi gjort det innan. Vi har precis köpt ett trepack och har börjat behandling, förhoppningsvis blir det äggplock någon gång i nästa vecka. Jag är skit nervös och känslorna och hoppet åker berg och dalbana.
Nej, pengar är inte allt och klart värt det om man får ett barn. Men samtidigt är jag rädd att jag kommer bli så blind av längtan att jag inte kommer kunna sluta och inse att det faktiskt påverkar min familj som jag faktiskt haft lyckan att få. Vi vill kunna ta med vår son på en utlandsemester, kunna lära honom åka skidor etc. Med 60.000sek (som vårt trepack kostade nu) kommer man ganska långt. Så vi har sagt stop efter dessa tre, har inget val. Men jag kände ändå att jag inte var mogen att ta detta beslutet innan jag försökt allt. Och det känner jag att jag har efter 3 IVF försök.
Jag är orolig för hur jag ska kunna leva med sorgen, därav att jag tagit kontakt med en psykolog, jag måste lära mig att leva med sorgen på något sätt.
Men nu ska jag inte måla f-n på väggen. Jag hade tänkt att bli gravid nu
Åh vad jag hoppas att det går vägen nu, Bortomlängtan!!!!
Tack för att du skriver din historia. Det är väldigt skönt att få höra andra alternativ och lösningar. Innohep har jag aldrig hört talas om, inte Lei heller. Jag ska kolla upp båda!
Vår IVF-läkare sa ju samma sak, att missfallen knappt räknades. Men gynekologen frågade inte alls om vilken vecka eller så, han skickade remissen direkt. Jag är övertygad om att han gjort det redan i december om jag kommit efter vårt tredje missfall, vilket gör mig ångerfull. Vi litade på vår IVF-läkare. Hon menade att vi inte var berättigade till en utredning. Och att betala för kromosomanalys, en hysteroskopi och immunprover själv var dyrare än att bara fortsätta att kämpa. Vi ville ju att hon skulle ha rätt dessutom, i att missfallen bara var otur och att ”nästa gång” skulle fungera.
Fortsätt gärna att höra av dig! Håll mig uppdaterad. Jag håller tummarna för dig <3 Kram
Ja Tess, då har vi ganska liknande bakgrund och situation! Jag började också längta och planera barn på allvar i min förra relation när jag var 25 och fått mitt första jobb efter examen. Men min dåvarande sambo var inte med på tåget. Så jag väntade och väntade, månad för månad. Denna längtan fanns redan då. Till sist tog relationen slut och jag träffade min make. Vi kände väldigt snabbat att allt var rätt och han längtade efter barn precis som jag, så efter bara 8 månader började vi försöka. Vår relation har nästan haft detta dilemmat sedan första början. Kampen för barn är en stor del av ”oss”. Vårt mirakel föddes ju i november 2012 och vi började också syskonförsöken i januari 2014. Hur många behandlingar har ni hunnit med nu?
Våra pengar är verkligen slut. Vi är båda väldigt sparsamma och ekonomiska och mår väldigt dåligt av att för första gången i livet ha tappat kontrollen även över ekonomin. Men vad gör man? Barn är viktigare än pengar. Jag försöker tänka att det inte spelar någon roll om 20 år. Jag kommer inte gräma mig då, eller klandra mig själv. Snarare vara tacksam över att vi tog risker kanske. Just nu funderar vi på att belåna huset mer, men det känns så fel. Kanske har vi inget val. Nej, ingen som inte varit i detta kan förstå. Det är otroligt jobbigt! Har du en blogg? Tyckte att din epostadress lät som att den kanske är kopplad till en blogg?
Ja A, nu tar vi en vecka i taget och jag försöker verkligen att njuta av vardagen. Men jag är ju inte mig själv ändå. Orken är så begränsad och känslorna ligger utanpå huden. Man vet liksom hela tiden att något är fel, även när man är mitt uppe i något annat. Jag saknar mig själv och jag saknar att vara obekymrade tillsammans.
Jag åt prednisolon efter mitt MA eftersom jag fick en väldigt kraftig bihåleinflammation som gick över i käken. Det var helt tokigt! Jag har problem med mina bihålor och antagligen orsakades detta av att jag grät typ hela tiden och blev så svullen i slemhinnorna. Men jag upplevde kortisonet som väldigt jobbigt och obehagligt att ta. Jag fick krypningar i hela kroppen och hade väldigt svårt för att sova. Det var jobbigt! Jag känner mig orolig för att ta kortison i samband med väntan på utfallet av en IVF. Ingen bra kombination…
Kram
Hej!
Så himla ledsen jag blir att det är fler än vi som behöver gå igenom missfall på missfall. Jag vet precis hur det känns och jag känner igen så himla mycket av ditt kämparglöd!! Jag tror att det är rätt väg att gå, man måste kräva saker, vara en besvärlig patient och komma med egna förslag. Jag måste säga att det verkar otroligt skönt för er att ha träffat en så bra läkare som lyssnar på er! Nu vet jag inte riktigt hur tidigt alla dina missfall varit, men läkaren på vår ivf-klinik vill inte ens gå med på att kalla mina missfall för missfall eftersom de kommit så tidigt. Dvs tester som blir starkare och sen svagare i samband med testdag i v 5+0. Det har varit otroligt frustrerande att inte blivit bemött och bekräftad på ett bra sätt.
Vår ivf-läkare gick i alla fall med på att ge mig prednisolon både vid vår 4:e och nu vid den 5:e återföringen. Jag har inte hört något om att det skulle kunna vara fosterskadande, åtminstone inte vid kortvarig användning. Jag ska börja trappa ner v 5+0. Vid 4:e återföringen fick jag också innohep, men den här gången var de mer restriktiva med det så det blev inget sånt nu. Trombyl har jag tagit vid alla försök.
Jag tycker att det låter toppen att ni nu får göra en riktig missfallsutredning. Då får man ju i alla fall veta hur allt ser ut och om det går att göra något annorlunda nästa gång. Vi har inte fått göra någon sån eftersom läkaren inte ens anser att jag haft missfalll… Intressant att höra teorin om att vara ”superfertil” också. Det har jag aldrig hört förut nån gång.
Efter vårt 4:e missfall kände jag också att jag MÅSTE få undersöka livmodern (även om inte ivf-läkaren tyckte att det var nödvändigt) så jag fick en remiss för hysteroskopi som vi gjorde före jul. Den visade inte på något särskilt avvikande även om läkaren såg något som han trodde kunde ha varit en sammanväxning i livmodern som försvann iom ingreppet. Jag har också gjort en rispning av slemhinnan inför denna behandling. Jag tror det kallas LEI på fackspråk. Har ni pratat något om att göra en sån?
Nu vet jag ju fortfarande inte hur denna 5:e behandling kommer att sluta, men jag har i alla fall testat positivt den här gången också (5:e gången i rad) och den stora skillnaden jämfört med tidigare syskonförsök är att jag inte har blött något alls och att testerna är väldigt starka jämfört med tidigare försök. Det kanske är rispningen som gjort skillnad? Jag vågar inte hopa hej än, och jag är otroligt orolig och rädd, men det är ju bara att vänta och se åt vilket håll det går…
Nu blev det här ett långt och rörigt inlägg, men jag hoppas du har hängt med i det ändå
Kram och sköt om dig!
Hej
Hittade till din blogg av en slump. Jag känner så igen mig i dina känslor.
Jag är 33år och har kämpat mot barnlöshet större delen av mitt vuxna liv. Jag ville tidigt i livet ha en familj, med många barn. När jag var mellan 25-26 år, började vi försöka. Vi försökte i 3 år. Totalt 10 behandlingar senare och ett MA, tog förhållandet slut. Jag träffade en ny, fick ett missfall till, blev sen gravid på en hormonbehandling och vårt finaste mirakel föddes dec 2012. Sedan jan 2014 har vi försökt få ett syskon. Vi har ännu inte fått ett enda plus. Nu är vi mitt uooe i en IVF behandling. Jag mår inte så bra. Träffade en pskykolog för första gången för några dagar sedan. Jag känner så igen mig i det du skriver om att du inte kan tänka tanken, om det inte blir fler.
Vi har dock bara tre IVF försök kvar, har inte mer pengar sen.
Om man inte sitter i denna båten, så vet man inte hur det känns, vilken förlamande sorg det är.
Jag lider med er och jag tycker livet är så orättvist. Varför kan inte utmaningarna delas ut lite jämnare….
Lycka till, jag håller tummarna för er.
Nu såg jag ditt nya inlägg
men vill inte göra något utan läkare bakom mig. Men får se, om inte fragminet skulle funka skulle desperationen nog lägga sig ytterligare ett steg högre…
kram
Skönt med stödet från Peter!! Sen har ju alla så olika teorier. Superfertil?? Nja… Men vem vet.
Har också vart inne på prednisolon och dropp men det är nog inte lätt att få utskrivet här hemma för detta syfte. Min man fick prednisolon utskrivet nyligen. Nästan så jag ville sno en burk
Nu håller jag tummarna att vad dina prover än visar kommer att leda till nåt bra!!
Under tiden, försök tänka på annat parallellt. Njut av lilla E och familjen. Hitta på nåt kul. Tiden segar sig fram jag vet.. Det är så vi försöker med iaf, går bättre vissa dagar och sämre andra