Jag är inställd på fight-mode. Det är över ett år sedan jag tryckte på knappen igen. Jag var rustad då, förberedd och laddad. Jag trodde inte att kampen skulle bli så hård, även om rädslan fanns där. Jag visste att det inte fanns några garantier, men jag tänkte att jag nog varit med om det värsta. Det hade jag inte. Nu är jag trött och sliten av alla sorger och besvikelser, men likväl vill jag fortsätta slåss. Lite långsammare i stegen, med mindre kraft i varje slag, men likväl inställd på att fightas.
Nu ska jag försöka ta en paus. Avvakta och vänta. Inte kämpa, inte slåss. Det är utlyst en typ av vapenvila över vår IVF-värld och tillvaron är tyst. Jag kan inte göra något. Men inuti mig fortsätter kampen varje minut. Tankarna mal, jag förbereder mig för mer smärta, mer ängslan och mer förtvivlan. Trots att jag vet så innerligt att man aldrig kan vara förberedd.
När jag vaknar på morgonen är jag frostbiten. Samma frost som ligger över bilrutorna lägger sig över mig under natten. Det är en iskall och hård verklighet varje morgon. Hjärtats slag kramar ihop bröstkorgen. Jag vill inte vakna, vare morgon blundar jag och försöker återgå till drömmarna jag haft. Det tar flera timmar innan värmen är tillbaka, innan modet och kämparglöden jagat i väg skuggorna som lurar i ögonvrån.
Det känns som att sorgen bor i väggarna i huset nu. Vårt fina hus som vi egentligen älskar. Vi har så omsorgsfullt målat, tapetserat och fixat varje rum. Och nu är ju äntligen den stora renoveringen färdig till stor del, även om insidan i utbyggnaden står oinredd och oisolerad. Pengarna har gått till Nordic IVF och nu är sparkontot snart helt tomt. När vi drog igång renoveringen i september var jag gravid. Vi skrev på kontrakten i tron om att vi hade koll på läget. Vi tog med gott samvete våra sparpengar och investerade dem i huset. Nu ångrar vi oss. Vad ska vi med huset till om vi inte kan få fler barn? Pengarna vi satsade hade vi behövt till kliniken. Ekonomin pressar mig. Varje dag funderar jag över om jag har något jag kan sälja, om jag skulle kunna jobba extra på något sätt, eller hur vi ska låna pengar, om vi nu måste låna. Att avvakta ett halvår och spara ännu mer, vår vanliga strategi, känns omöjligt. Tiden är ju vår begränsande faktor. Ingeting blir bättre med tiden just nu. Mitt mående blir inte bättre, vår relation blir inte den samma medan vi väntar, ingen av oss blir mer fertil, oron kommer inte minska, längtan inte mer uthärdlig.
Idag har varit en jobbig dag, kanske bara på grund av att det är en vecka sedan det hände. Kanske är söndagseftermiddagen lite grann förknippad med KK i Lund och en tom livmoder, eller så är det bara en tillfällighet. Men idag har jag haft en tyngd över bröstet hela dagen, svårt att andas. Det bara måste få lov att vara så, men jag önskar att det vore annorlunda. Dagen för beräknad förlossning för min första graviditet, den som ledde till missfall på midsommarafton, har passerat. Jag inser att jag inte kommer att vara gravid denna midsommar heller. En evighet skall passera innan jag släpps ut ur detta helvete. Jag känner mig så oändligt tom. Jag skulle varit gravid nu. Den där tanken igen ”tänk om…”. Värdelösa, meningslösa tankar som bara gör ont. Ändå dyker de upp som gubben ur lådan sådana här dagar.
Det blir kanske en bättre dag imorgon. Jag ska i alla fall försöka jobba. Kanske hjälper det. Det hade nog hjälp om jag hade en sund arbetsplats att komma till, men mitt jobb är kaos. Situationen på jobbet är motsatsen till sund, chefen får vansinnesutbrott stup i kvarten och arbetsbelastningen är tredubbel än vad vi anställda egentligen beräknas hinna med. Han är värst när han vet att man är svag, då går han på mer än annars. Så därför vill jag inte berätta vad som hänt nu, jag kommer säga att jag varit magsjuk och försöka hålla masken. Det är svårt. Jag känner mig så otroligt sårbar och rädd. Tänk att JAG är rädd för att jobba! Det är inte likt mig, jag är aldrig rädd för tokiga chefer och hård belastning. Jag har varit i branschen i snart nio år och klarat betydligt värre situationer. Tänk att jag är rädd… Tänk om jag inte längre klarar av att jobba kvar… Jag som egentligen älskar mitt jobb. Det är tungt.
Vad är meningen med allt detta? Varför ska det vara så oändligt tufft?
Gud (om du finns), ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Tack Sofia!! Dina ord både tröstar och värmer! Stor kram tillbaka!
Önskar det fanns några tröstande ord. En dag sitter no med era två fantastiska barn och ser tillbaka på den här tiden med distans. Jag tror och hoppas ni kommer att lyckas och det snart! Jag förstår mkt väl den där stressen av att inte kunna vänta för så kände jag också. Jag visste att jag bara blev äldre och dessutom fanns sorgen där hela tiden. Den försvinner ju inte förrän man lyckas. Om ni skulle låna pengar nu, på huset eller annat så trot jag inte ni kommer ångra det i framtiden. Det finns många år då ni kan spara pengar längre fram
Stor kram