Psykologen sa idag att intensiteten och styrkan i min kamp nu är direkt jämförbar med hur stor min rädsla är att förlora.
Mitt i prick. Jag är inte stark, bara väldigt rädd. Andra misstar sig, men han ser mig. Ibland är det så oerhört skönt när någon bara ser rakt igenom en och säger ”Lägg ner fasaden”.
Det som andra definierar som styrka när de säger ”Du är så himla stark”, vad är det? Allt jag vet är att jag sätter en fot före den andra, pallar mig upp på morgonen, äter mat när det är dags och går och lägger mig när dan är slut. Är det styrka? Jag har ju inget val.
Men jag vill vara stark, och jag tänker att om min själ och mitt sinne ska fortsätta att kämpa och klara av match efter match så måste jag också vara stark i kroppen. Jag älskar att springa och boxas. Just löpning är det ju inte så många som gillar på riktigt, men jag gör det. Löpningen och boxningen är det enda jag verkligen suktat efter medan jag var gravid och därefter. Det enda jag saknat på riktigt. Jag har inte kunnat på grund av mina problem med foglossning. Och när foglossningen släppte så gav vi oss in i IVF-världen igen och då vågade jag inte börja träna.
Men i helgen åkte löparskorna på. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag köpte nya i förrfjol trots att jag inte kunde springa. Nu hade vi inte haft råd med den utgiften. Idag har jag sprungit igen, bara 2,5 km men det är en början.
Så fort skorna och löparkläderna är på så blir jag mitt gamla jag. Jag tar fram min gamla playlist, från 2010, med musik som är perfekt att springa till och sen stänger jag ute världen medan pulsen av stegen tar över. Ja, mjölksyran också nu till en början, men det är ändå skönt. Och det är mitt tempo. Stegen och rytmen sitter i kroppen och andningen följer efter på beställning. Gud, vad jag saknat löpningen. Äntligen kan jag andas igen. Och när jag njuter av luften, lukterna och ljuset så kan jag under en mikroskopisk sekund tänka att det finns ljus i tillvaron ändå. Samma musik lyssnade jag på under mina löparrundor när vi började försöka ”skaffa” barn, och under hela kampen för E. Det finns sorg och hopp i varje ton. Som i ”Lighters” med Emimen (Bad meets Evil), ”You and I know what its like, to be kicked down, forced to fight.” Och det vet vi, jag och min make. Vi slåss inte för att vi vill, vi är tvingade att kämpa.
När E sov middag i helgen så tog jag fram boxarhandskarna och mitsarna och så gick jag en runda mot maken, på gårdsplanen i solen. Det var så skönt att få slå ut all ilska för stunden och bara mata på, även om min armarna var så svaga att jag knappt kunde tro att det vara mina. Det var knappt slag, mer som duttar 
Men om en månad kommer det vara skillnad. Då ska jag ”spöa skiten” ur maken;-) Han gillar när han får heja på mig och reta mig lite så att jag blir förbannad och slår hårdare på mitsarna.
Till alla er vänner som kämpar. Köp ett par boxarhandskar och mitsar, lär er grundslagen och några serier (finns säkert på nätet) och så banka på tills all ilska fått rinna ur er. Det är det enda som hjälper. I alla fall en liten stund.
var så svaga att jag knappt trodde de var mina. Riktiga
Tack Johanna!<3
Hur har det gått Tess? Jag förstår din oro och ängslan. Har ni testat alla olika mediciner under IVFerna? Jag har fått väldigt varierande resultat på de olika varianterna. Numer kör vi alltid på Gonal-F, den funkar bäst på just mig. Att de inte var mogna är ju inte din kropps fel. Jag hade nog valt att ifrågasätta läkaren som mätte äggblåsorna i det läget. Vid en av våra IVFer föröskte man göra äggplocket en fredag trots att man mätte blåsorna till att vara mogna en söndag, med de ”trodde att det skulle gå”. Det gjorde det inte och för vår del slutade med bara ett ägg ut, ägget blev fint befruktat men blev ingen bebis.
Tankar med ”aldrig” i är väldigt tunga. Jag förösker att undvika dem, men ibland måste man ju få lov att vara ledsen och våga se det värsta scenariot också. Berätta gärna hur det har gått. Kram
Du beskriver styrkan så rättvist.
Vi gjorde äggplock igår. jag grät både av fysisk och psykisk smärta.
Idag fick vi redan på resultatet. Endast fem mogna av 9. Endast ett befruktat. Jag har så ont i hjärtat så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Allt hopp försvinner. Jag sitter på jobbet och biter mig i kinden för att inte gråta. Allt känns så meningslöst. Som att jag kämpar mot något som aldrig kommer hända. Vi har allt emot oss…jag får inte ens ett pluss, jag kan inte ens producera bra ägg som kan bli befruktade. Jag orkar inte kämpa längre, men samtidigt tappar jag andan av tanken på att aldrig få ett till barn. Aldrig få ge min son ett syskon, aldrig få uppleva ett till mirakel….
Vi hade enorm tur och lyckades på första försöket, trots att vi bara fick ett ägg! Vi gjorde ivf med icsi på detta enda ägg (vi gjorde ivf pga manlig faktor) och det blev vår älskade dotter. Så förhoppningsvis ska syskonförsök gå bra men som sagt så blir man ödmjuk och vågar inte ta något för givet. Väldigt gulliga höns ni har förresten! Häftigt äta ägg från sina egna höns! Återigen kram och lycka till
Tack Johanna! Åh så härligt att ni fått en dotter. Ja, men högst sannolikt lyckas ni ju med fler barn. Detta som jag råkat ut för är ju väldigt ovanligt. Hur många försök har ni gjort?
Ingenting blir nånsin som man tänkt sig. Jag håller tummarna för oss båda! Kram
Heja dig! Följt er kamp ett tag. Är själv mammaledig med min dotter på 7 månader som vi fick via ivf. Min önskan är oxå att kunna ge henne ett syskon. Man blir så ödmjuk inför de önskningarna. För 10 år sedan var det helt självklart att man skulle ha tre barn och ganska tätt. Nu vet jag att för oss fungerar det inte så. Men jag hoppas verkligen att vi ska lyckas med ivf igen, när det blir dags. Och jag tror på er kämparglöd och är övertygad att lille E ska bli storebror i framtiden! Hejar på er
kram Johanna