Jag träffade min psykolog i förra veckan. Han har verkligen hjälpt mig mycket. Besöken hos honom har varit som en livlina. Jobbiga dagar har jag kunnat samla ihop de värsta tankarna och tänka att de ska jag ta upp vid nästa samtal. Som en tröst att vi tillsammans kommer att hitta en förklaring och en nytta även med de mörkaste molnen i mitt huvud. Men nu meddelade psykologen att jag bara får komma till honom två gånger till, sen är pengarna i remissen från min vårdcentral slut. Jag har frågat lite om detta innan, men då har han sagt att sådant alltid går att lösa. Det visade sig inte vara sant. Jag tror att han tänkt att jag skulle hinna bli ”bra”. Det vill säga gravid. Två gånger har jag kvar. Två. Jag som ser ett ändlöst behov av samtal fram till jag passerat vecka 12 i en frisk graviditet. Ska jag lämnas ensam med all min oro och ängslan nu?
Jag tänkte att min husläkare nog kan hjälpa mig. Han har ju varit så bra hittills, som vanligt fortsatte jag att dra i trådar. I torsdags fick jag dessutom en ny akut bihåleinflammation, likt den jag fick efter missfall nr 2 och aborten i september. Helvetisk smärta i halva ansiktet, omöjligt att stänga munnen, puls som hörs in i örat från tandbenet och sprängande värk i ögat. På fredagen fick jag komma till vårdcentralen efter att ha suttit uppe halva natten och gråtit av smärta, igen, trots full dos tramadol. Ny behandling med kortison. Denna gången betapred eftersom prednisolon inte var en behaglig upplevelse för mig. Jag mår verkligen inte bra mentalt av kortison. Det är som att alla tankar trillar ut ur sina mappar och blandar sig till ett stort nystan. Jag kan inte tänka klart en innan nästa påbörjas och till sist är jag helt ifrån mig.
Jag passade på att berätta för min läkare hur mycket kontakten med KBT-psykologen hjälpt mig och att jag nu börjat jobba heltid igen, men att jag fortfarande har ett stort behov av stöd och hjälp. Jag berättade att jag är orolig och rädd för hur jag kommer att må när vi fortsätter med behandlingar, och hur jag så småningom kommer att må om/när vi bli gravida igen. Svaret jag fick slog undan benen på mig. Han meddelade kort att det var tio gånger som gällde, därefter bedömdes man ha fått de ”verktyg” man behöver för att klara sig igenom en kris, och eftersom jag mår så mycket bättre är det säkert så att jag kommer att klara detta bra. Han fortsatte med att tillägga att ”Allt annat är bara katastroftänkande”. Jag försökte förklara att jag tycker att katastroftänkande i så fall är en naturlig del när man varit med om fyra missfall och är rädd för ett femte, och att det är den typen av tankar jag behöver ha hjälp med framöver. Han hummade och svarade ”Jag kan inte ändra på systemet. Om du har mer behov av vård får du kontakta psykiatrin.”.
Jag har mer eller mindre accepterat att sjukvården inte hjälper oss med vår infertilitet. Vi gör vad vi kan för att klara av att bekosta vår vård själv. Men när jag blir sjuk till följd av den press som läggs på mig i min kamp mot vår sjukdom, ska jag inte få vård ens då? Jag vill ju jobba och må bra. Jag vill inte gå hemma och vara rädd. Hur kan vården neka mig den enda hjälpen som har fungerat? Jag känner mig bara så innerligt ledsen.
Idag börjar jag må lite bättre och har mest kvar en allmän infektionskänsla i kroppen, med muskelvärk efter nattens feberfrossa och ont i huvudet till följd av bihåleproblematiken. Men kvar finns också en känsla av enorm hopplöshet. Nu har jag nog gjort allt jag kunnat. Både för min egen hälsa, vår ekonomi och längtan för barn, i syfte att nå vårt mål. Jag har till och med börjat söka efter extra jobb så att vi kan få in mer pengar till fler IVfer. Två heltidslöner räcker ju absolut inte till. Men hur jag än kämpar så känns det som att slå rakt in i en betongvägg. Den finns liksom bara kvar där. Opåverkad av mig. Och det tycks stå skrivet på den ”Ge upp. Nu.”
Jag ringde till Curakliniken också, de ska genomföra hysteroskopin på mig, efter remiss från vår klinik. Det var tur att jag ringde annars hade det dröjt länge innan jag fått komma in. Jag fick tjata mig till att få en tid bokad, trots att läkaren var på semester. Annars skulle det göras först efter att han kommit tillbaka och via vanlig postgång. Tack vare att jag hade en telefontid hos ”kändisen”i sammanhanget, Leif Matthiesen, så fick jag till sist en tid till den 7 april. Två dagar innan telefontiden. Jag borde nog känna mig nöjd över det, men även det gav mig en känsla av trötthet. Om jag inte orkar kämpa på… vad händer då?
Den sista veckan har en ny känsla då och då bara rullat över mig. Det är kanske såhär det får lov att bli. Det blir kanske inget mer. Ingen mer i vår familj. Jag får vira mina långa mamma-armar flera varv runt den fina unge jag fick istället. Och låta min längtan bli en del av mig. Det är bara sorg. Och jag är bara en människa. En liten en. Som aldrig heller har garanterats att få det jag mest av allt önskar mig på jorden. Likt alla andra människor som vandrar vid min sida.
Susanna, din närvaro ger mig allt annat än dåliga associationer! Er graviditet kan jag verkligen glädja mig åt. Det är inte många gånger jag känt så.
Jag är väldigt öppen med att detta är en cirkus ekonomiskt och att det är omöjligt att ha en god ekonomi nu. Känner mig allt annat än ”duktig” när jag kollar våra konton. Samtidigt vet jag att vi inte slösat bort dem på lyx och flärd. Tvärtom. Jag dagdrömmer ju om att kunna gå till frisören nån gång igen. När jag var gravid med E var jag senast och gjorde slingor hos en frisör. Det är snart tre år sen. Suck… Kram
Så vill jag också se det, men att jag kommer att kompenseras för detta längre fram. Det kommer att vända, det MÅSTE vända.
Det känns inte som att du rotar i vår ekonomi
Tack för dina jättefina ord! Att JAG ger DIG hopp och styrka. Gulliga du. Det gjorde mig rörd. Som sagt jag tänker på dig ofta. Är lite rädd för att min närvaro ska ge dig dåliga associationer. Hoppas inte det.
OM det här går bra så tänker jag att det är som en kompensation för det som inte blev för exakt ett år sen. Det skiljer bara nio dagar i tiden från plusset nu och det i februari förra året.
Det är inte meningen att rota i er ekonomi, bara ett uttryck för att jag så gärna vill att ni ska kunna göra det ni vill. Men jag förstår att du antagligen har vridit och vänt på varje alternativ flera gånger om. Hoppas verkligen det ordnar sig och inga fler grejer som går sönder i hemmet. Kram
Tess! Självklart ska jag följa din blogg! Ska lägga till dig i mina länkar så får du kanske ett gäng läsare direkt.
Blir ledsen av att läsa att det inte blev någon återföring. Förstår att besvikelsen måste varit enorm, och sen ovanpå det en oro inför hur det ska gå vid nästa försök. Jag hoppas och tror att läkarna kommer att fixa en ny plan för dig, med korrigerad medicinering. Det finns ju så mycket att trixa med för att justera antal och kvalitet. Men jag förstår ändå att du också känner hopplöshet och oro nu. Jag läste din blogg ikväll och känner igen mig i dina tankar och känslor kring barnlösheten. Att ge upp känns inte som ett alternativ. Känner också igen mig i din glädje över att vara förälder. Jag får samma lyckopirr varje dag jag hämtar på dagis. Vill nästan springa in och kasta mig över honom. När jag har honom i min famn nu, när vi gör ”pussfisken” och kramas, när jag snusar honom i nacken så känner jag så intensivt att han var värd alla tårar, oro och smärta. Och nu när han finns så har jag ett levande bevis varje dag på att mirakel kan ske. Kampen nu är som en investering för framtiden. Som en elitidrottare som kämpar mot sitt guld. När man väl kommit i mål så kan ingen ta det ifrån oss och då blir det värt mödan. Det är bara nu man undrar om man är sinnesjuk som vill fortsätta att kämpa. Kram
Helena, det finns inga ord. Jag önskar så att du inte skulle behöva vara med om detta. Jag vet precis hur mörkret känns där du är nu. Det finns inget jag kan säga eller göra som gör det bättre. Önskar att jag kunde hålla din hand. Det är orättvist och outhärdligt. För jävligt och oförklarligt. När jag läste dina ord kunde jag känna all smärta, som att det hände mig igen. Man förlorar så mycket mer än ”bara” en graviditet vid ett MA. Man förlorar sin morgondag. Plötsligt tas allt ifrån en. Det visar ju sig också att den tiden som passerat, med lyckliga stunder, också varit på låtsas medan ens älskade unge där inne inte levt. Om jag kan hjälpa dig på något litet sätt så gör jag det. Säg till om du kommer på något jag kan göra, vad som helst. Kommer förstås att följa din blogg igen och stötta dig så gott jag kan. Många långa kramar. Tänker på dig <3
Åh Susannna! Jag tänker på dig också så himla ofta. Var inne och läste hos dig nu i dagarna och känner fortfarande som att dina ord och din verklighet också är min. Det är märkligt. Men så som du beskriver ditt VUL föreställde jag mig att jag skulle känna. Att vara så livrädd i väntrummet och sen vänta på resultatet, för att sedan egentligen direkt förbereda sig inför nästa ultraljud. Så tror jag att det kommer bli för mig när jag väl blir gravid igen. När det känns som mest hopplöst nu så tänker jag på dig! Ett år efter ditt första missfall så går det bra. Nu är du på väg åt rätt håll, mot din bebis. Kanske blir det så för mig med snart. Du har kämpat så mycket längre tid än jag i streck och du har klarat det. Då kanske jag också kommer att orka. Du ger mig hopp och styrka.
Idag har Es dagis varit stängt och vi har haft en ledig dag. Vår sysselsättning har varit att mata hönsen, gräva efter mask, baka piroger, skratta åt hunden Vilding som fångade flugor med munnen, och så dagens lyx -ett happy meal på mc donalds! Jag tjuvade Es pommes för att komma undan billigt. Denna veckan har jag lyckats fixa 7 goda middagar för 500 kronor. Spara, spara, spara. Men så händer något ändå och så skiter det sig. Vår tvättmaskin gick sönder och då tappade vi ju 5000 kronor direkt. Så är livet. Kram
Angående ekonomin så börjar jag känna att lån inte kan vara ett alternativ. Vi vet ju liksom inte hur mycket pengar till som behövs. Om vi lånar så måste vi också sätta ett tak, och det vill jag inte. Vi måste hitta ett sätt att kunna sätta undan cirka 10 000 kr/månad och sen köra var tredje månad. Så tänker jag. Vi har klarat det förr, men nu när E finns så har vi förstås fler utgifter. Och så är det så himla tråkigt att leva så snålt. Jag skulle kunna starta en väldigt bra blogg om att leva billigt. Även med barn
Ja, varför ska det vara lätt något gång. Det är så sjukt orättvist allt. Blir så ledsen av att läsa ditt inlägg. Hur orättvist det är och hur lite sympati och förståelse folk har för sorgen vi bär på.
För mig gick det raka vägen åt skogen. Det blev ingen instättning. Ett tungt fall.
Jag tänkte börja blogga igen, det tar ju tydligen längre tid än jag trodde det här.
Titta gärna in någon gång.
Kram
http://drommenomettsyskon.blogspot.se/
Jag tänker ofta på dig och tycker att du är så fantastisk som tar dig igenom allt detta. Jag har ofta undrat om jag skulle orka. Nu har jag fått lära mig den hårda vägen att jag är tvungen att orka. Igår i v 11+3 fick vi veta att våra tvillingar slutat leva för ca 2 veckor sedan. Jag känner mig fortfarande gravid och så sent som i tisdags förlängdes min sjukskrivning pga illamåendet. Brösten spänner och magen är enorm. Nu har vi fått en tid för skrapning i morgon och jag måste därefter sakta börja hitta orken att fortsätta med IVFer och kampen om ett syskon. Är dock livrädd att detta är det första av många nya nederlag. Vet inte riktigt vad jag ville med denna text, men vill att du ska veta att jag tänker på er ofta och din blogg ger mig ofta tröst och ork. Stor kram Helena
Jag tänker ofta på dig och det som hände. Efter att jag plussade aktiverades min egen rädsla för ännu en graviditet som slutar som i somras. Jag har återupptagit kontakten med min psykolog och gått dit ett par gånger så jag känner så för dig. Så grymt att de vill ta ifrån dig ditt fina stöd du har i psykologen när du kämpar med så mycket annat också. Får du fortsätta hos honom om du betalar det själv? Jag tycker det låter galet att du letar extrajobb. Snälla ta hand om dig själv, du ska orka leva också. Finns det nån chans att ni kan belåna ert hus mer eller låna från släktingar så du har råd med både KBT och fler behandlingar? Kram