Jag vet inte vad som är värst. Att tro att missfall bara drabbar mig och känna mig ensam, eller att inse att det även drabbar andra. Ingen borde behöva gå igenom det.
Idag nådde den oerhört sorgliga nyheten mig att en blogg-vän också drabbats av MA. Jag önskar att jag hade övernaturliga krafter att lindra hennes smärta. Att det fanns något litet som kunde göra hennes värld ljusare nu. Men det gör det inte. Jag tror aldrig att man glömmer hur det känns när man har varit där. Kanske kommer man aldrig över det. Jag tror att känslorna och tankarna vi går igenom i en sådan situation är väldigt lika. Man följer omedvetet en snitslad väg genom mörka snår och dyig lera. På vägen finns samma fallgropar och hinder för oss alla. Därför tänkte jag att jag kanske, kanske kan skriva ner ett par råd för överlevnad nu när jag gått igenom träsket fyra gånger. Om det kan hjälpa någon på något litet sätt så är det värt det.
Sörj. Morgondagen är förlorad just nu, inte ”bara” en graviditet. Skippa de pretentiösa och tröstande tankarna som hela tiden vill tränga sig på. Tankar som inte är förankrade i hjärtat är bara en belastning. Det finns ingen tröst i att barnet kanske ändå inte var friskt, att det var bättre att det hände nu än senare och så vidare. Allt är skit och det måste får lov att vara skit. Det är oändligt sorgligt att behöva börja om och tvingas bryta upp hela det vackra framtidspusslet man lagt ut.
Ät och sov. Även om det känns omöjligt att äta och känna matlust så ät lite vid varje tidpunkt för måltid. Om det inte går att sova så se till att få utskrivet insomningstabletter. Man behöver all ork för att så småningom få upp huvudet över ytan.
Våga berätta. Om det känns okej så våga vara öppen med vad som drabbat dig. Det blir lättare att leva om omgivningen vet varför man plötsligt inte klarar av att vara sig själv. Det gör det också tydligare för en själv att jag inte har någonting att skämmas över.
Förlåt dem som inte förstår bättre. Folk kommer att säga klumpiga saker. Även om det gör ont så menar de väl och kämpar för att hitta ”rätt ord”. Försök att höra vad de känner inför din sorg, istället för de ord de råkar häva ur sig och som kan såra.
Nästa kamp kommer så småningom, planera inte för den nu. Man tänker ”Hur ska jag orka göra detta igen?” direkt efter beskedet om ett missfall. Det är inte alls märkligt eftersom man vet att man kommer att behöva göra om en graviditet igen för att lyckas, men just i det läget är det som att stå inför en omöjlig prövning. Då kommer rädslan att man aldrig kommer att orka eller klara av det. Men orken kommer tillbaka långsamt, trots att man inte tror det. Modet likaså. Våga lita på det. En dag bara känner man att nu vågar jag testa igen.
Stanna upp i ångesten. När ångesten och maktlösheten kommer så stanna upp och bemöt dem. Det är lätt att vilja fly, distrahera sig eller försöka kämpa sig ur obehaget, men man kommer ändå ingenstans. Den enda fördelen med ångest är att den alltid har ett slut. Den rullar in, förstärks, toppar och avtar. Det bästa är att inte kämpa emot utan istället förklara för sig själv ”Nu har jag ångest. Nu är det väldigt jobbigt.”. För min del har morgnarna och förmiddagarna alltid varit värst. När man vaknar och inser att världen är annorlunda och skrämmande.
Det är inte ditt fel. Tankarna är oändligt många kring vad som är orsaken och varför det har hänt. Jag har misstänkliggjort vartenda livsmedel och kemikalie i vårt hem. Man måste få lov att göra det. Men slutsatsen är ändå alltid att det inte är ditt fel.
Ni kommer inte att sörja på samma sätt. Det är nog en regel snarare än undantag. Det är ändå så märkligt att man sörjer exakt samma förlust tillsammans med den person man står närmast och ändå så tar man det så olika. Det tog tid för mig att förstå att min make verkligen var lika ledsen som jag trots att han klarade av sin tillvaro mycket bättre. Innan jag förstod det kände jag mig väldigt ensam och arg.
Ångra inget! Nej, det var inte fel att ladda ner den där gravidappen, köpa mammakläder, eller att skriva upp datum för MVC-besök med bläckpenna. Det hade inte varit lättare om du inte hade haft ett datum för beräknad förslossning. Du har inte orsakat dig mer smärta nu genom att glädja dig åt framtiden så som den såg ut innan beskedet. Det gör precis lika ont även om man förväntar sig ett missfall och inte tillåter sig att njuta. Smärtan går inte att förhandla bort. Och du har inte orsakat den.
Hatet mot kroppen går över. Plötsligt hatar man sin kropp. Den känns fel. I hjärtat och själen är man gravid men kroppen är tom och ”den” har misslyckats. Kroppen är som ett nytt landskap och man förknippar den helt med förlust och sorg. Det är okej. Det är egentligen inte dig själv du avskyr utan förlusten din kropp går igenom. Du kommer att känna dig hemma i din kropp igen.
Ni som varit med om detta och har fler tankar och råd, skriv gärna till mig så kompletterar jag listan.
Kramar till alla som sörjer en, eller flera, små ungar <3
Hej och tack för din fina blogg. Jag grät mig igenom detta inlägg, dels för att det väckte många jobbiga känslor men också av lättnad över att inte vara ensam att känna som man känner. Det är snart ett år sedan vårt MA, en händelse jag tänker på och sörjer varje dag sen dess. Då hade vi kämpat i 3 år, varav 1 år med ivf. Jag tror det är en sorg man kommer få bära resten av livet. En sorg som kanske gjort en lite tröttare, men samtidigt till en bättre och ödmjukare människa. En människa med respekt för livet och inför andra människors lidanden.
– googlade symtom och det var så jag hamnade här. Tack återigen.
Idag sitter jag på ruvardag 10, efter ett FET (blastocyst) i stimulerad cykel. Molvärk sen ruvardag 1, men med bröst som bara ömmar på morgonen. Det gör mig fullkomligt tokig, jag går och tar på mina bröst hela tiden och känner mig bara trygg när det spänner till. Man känner sig lite hysterisk
Allt väl / S
Jag beklagar din sorg, Genus. Ja, det är otroligt tungt. Och sorgen får man nog bara bära med sig. Jag hoppas att det lättar den dagen då vi till sist lyckas. Jag hoppas att en kommer. Men på något sätt tror jag kanske ändå inte att allt bara försvinner då. När jag fick E försvann inte all sorg över barnkampen. Jag fortsatte att bearbeta minnen och besvikelser även med ett barn i famnen. Så måste det nog vara. Förluster får ta sin tid. Kram till dig!!
Helena, MA är mycket värre än ett missfall tycker jag. Mitt MA har satt mycket djupare spår än de gånger jag ”bara” börjat blöda. Det är just processen att behöva få hjälp med att få ut det som inte lever som jag tyckte var värst. Och att tvingas se på ultraljudet att det vackra var borta. Mitt värsta minne är just när MA:et upptäcktes. Det var värre än de gånger jag tittade ner i trosorna och fann blod. Så jag har inte gått igenom det du går igenom nu fyra gånger. Det tröstar otroligt mycket att du känner stöd i min blogg! Jag kan inte beskriva den känslan. Men det meningslösa får en mening när du skriver så. Och det är så skönt!! Stora kramar tillbaka till dig!!
Det är svårt Susanna, jag håller med. Kanske behöver man inte ens förstå utan bara acceptera. Och det är ju just det som är så väldigt svårt. Att tänka med hjärtat, inte med hjärnan. När jag pluggade på universitetet läste jag en skitsvår kurs i matte. Jag förstod liksom inte teorierna. Jag kämpade som en galning med att förstå och tills sist gick jag fram till en föreläsare och sa som det var ”Jag blir galen, jag förstååååår inte hur detta hänger ihop!!”. Föreläsaren bara tittade på mig med stora ögon och sa ”Det är ju inte meningen att du ska förstå de underliggande teorierna. Då måste man ha forskat i många år och vara ett mattegeni. Du ska bara acceptera dem och lära dig använda dem.”. Lite typiskt mig att överarbeta grejer utan att ens vara medveten om det. Jag tänker på det ibland när jag kämpar hårt för att förstå något som är helt omöjligt att greppa. Ibland måste man verkligen inte förstå, utan bara acceptera. Men det kräver att man liksom kastar sig ut…. Kram
Livets underverk, det hoppas jag med. Tack för att du hejar på mig. Kram
Tack, Jakten efter total Lycka! Den där boken vill jag verkligen läsa! Ska beställa den på biblan så fort som möjligt. Fyra missfall är så jäkla mycket! Har du fått någon förklaring till dina. Stor kram tillbaka!
På tisdag är det 4 årsedan vi fick missfall och jag har ännu inte kommit över det. Sorgen har börjat lägga sig men saknaden är fortfarande lika stor som 2011. Det är en oändlig sorg för oss barnlösa att hantera när vi mister våra efterlängtade barn! Ta den tiden du behöver! Kram på dig gumman
Tack, jag är helt tom och det är väl också en känsla. Allt du skriver gick jag igenom de första dygnet och gissar att jag kommer gå igenom om och om igen under denna process. Jag är så otroligt ledsen över att ni ska ha behövt gå igenom detta 4 gånger, det är ofattbart. Om det är någon tröst alls så ger din blogg mig så otroligt mycket stöd.
Tänker ofta på dig, stor kram H
Så fint du skriver och starkt att du orkar hjälpa andra. Jag känner igen mig på varje punkt. Har fortfarande svårt att förstå att sambon och jag sörjer på så olika sätt och jag kommer nog aldrig ”förstå” honom just på den punkten. Kram
En klok och bra lista, kan bara instämma i det du skriver.
Jag hoppas innerligt att nästa graviditet får gå hela vägen i mål för dig.
Stor kram!
Vilken otroligt bra lista! Fint av dig att skriva råd till andra- det är en känslosam uppgift som troligtvis rör upp massor av känslor.
Jag beklagar verkligen alla dina förluster och det du tvingats genomgå. Jag har själv förlorat 4 graviditeter under min ivf-kamp och de fem år vi försökt få barn. Jag ska fundera på om jag har mer att tillägga till listan- men tills dess vill jag rekommendera en bok som jag precis läser som jag gärna hade läst under några av de första missfallen. ”När det inte blev som du tänkt dig..” Av Barbara Kjellström. (http://www.bokus.com/bok/9789197855839/nar-det-inte-blev-som-du-tankt-dig-om-missfall-sorg-och-att-vaga-igen/)
Jag har också lånat ”Missfall med rätt att sörja” men har inte börjat läsa den än.
Stor kram till den kämpe du är, och all lycka!