Med näbbar och klor…

I ett försök att bli mer närvarande i nuet, och ge mig själv tid för återhämtning, så föreslog min psykolog för en tid sedan att jag skulle begränsa den tid jag lade på informationssök och energi på att vara aktiv i barnkampen. Med det menade han givetvis att dra ner på internettiden som successivt växt under det år vi nu kämpat för syskon. Jag uppskattade det till tre timmar om dagen när han frågade hur mycket tid jag lade ner. Kanske var det ännu mer.

För mig har bloggandet, att läsa andras bloggar och att läsa om missfall, behandlingar m.m. varit en räddning och något som hållit mig uppe. Men till sist så kunde jag inte längre styra det. Jag kunde inte koppla av och se en film med maken utan att samtidigt läsa en tråd på familjeliv om missfallsutredningar, eller en utländsk forskningsrapport.

Psykologen hade rätt i att det var dags att ta tag i det. Jag har avvant mig själv under en tid nu. Det har varit tufft. Inte så att jag haft ett sug efter att läsa och söka, inget kli i fingrarna, snarare så att passiviteten har sänkt ner mig i hopplöshet. Den har gått hela vägen in i benmärgen. Men nu kan jag åtminstone vila igen. Jag somnar lättare om kvällarna och jag kan koncentrera mig på ett tv-program eller ett samtal med maken. Dagarna går också fortare.

Att bli passiv har för mig inneburit att i princip tvinga mig ur en mani. Och nu är jag på motsatt sida, lugn men väldigt orkeslös och på något sätt längre ifrån mina känslor. Kanske har jag tagit det för långt. Jag och psykologen kom överens om en timmes bloggande fem kvällar i veckan, en kväll med informationssök och en ledig kväll. Men istället släppte jag taget helt. Det var inte medvetet, utan snarare så att när jag väl minskade på mitt aktiva beteende så försvann all ork och drivkraft. Som när man springer i högt tempo på starka ben och plötsligt blir tvungen att stanna. Då svimmar man nästan av trötthet, trots att man nyss hade sådan fart. Jag föll pladask och har inte ens orkat öppna bloggen på en vecka. Tanken på att sätta sig här vid datorn igen och liksom känna efter har plötsligt känts skrämmande och hotfull.

De senaste dagarna har jag varit på utbildning i Stockholm. Två gravida fanns i sällskapet. Jag såg deras magar, kände efter och insåg att det är annorlunda nu. Kanske beror det på att jag ”slutat kämpa”. Jag kände ingen akut sorg eller ångest när jag såg deras magar. Det kändes lättare att hantera. De har haft tur, jag har haft otur. Det är inte svårare än så. Jag hade också tur en gång, och för det är jag evigt tacksam. Ingen vet om det kommer att hända igen. Den sorg deras magar påminde mig om var lugn och dov, inte upprorisk och intensiv. Smärtan var hanterbar. Idag stötte jag ihop med två syskongravida mammor på dagis vid hämtning och jag kände samma sak då. De har haft tur, jag har haft otur, och troligtvis är de lycklig ovetande om vilken tur de haft. Förhoppningsvis tar de det för givet. Det är skönt att inte alla måste gå igenom min sorg och smärta.

Jag är i ett ingenmansland nu. Jag står mitt i ingenstans och kan inte riktigt förstå att det bara är en månad sedan jag hade mitt senaste missfall. Tiden har gått så oändligt långsamt. Jag inväntar nästa mens och hoppas på att kroppen hoppar igång snart så att jag kan börja se framåt. Omedvetet har jag undvikit sex bara för att inte kunna fyllas en endaste liten gnista av hopp om att vara gravid. Jag orkar inte få mens och bli besviken. För ärligt talat, visst hoppas man varje ägglossning trots att man vet att det är kört?! Man vill vara med om ett mirakel, i dubbel bemärkelse.

Idag kom min makes besked på kromosomanalysen. Han har ett en normaluppsättning kromosomer. Skönt! Men var är mitt svar? Vi lämnade proverna samma dag, jag oroar mig för att de hittat något fel hos mig. Innan hoppades jag nästan på att de skulle hitta något, nu är jag inte lika tuff. Helst av allt vill jag ändå bara vara som alla andra. Samtidigt vet jag att om jag får tillbaka alla provsvar utan anmärkning så kommer jag att tro att de missat något. Jag kommer inte känna mig helt normal ändå. Av den enkla anledning att detta är helt fel. Man ska inte förlora fyra graviditeter, det är fel! Och ibland, då och då, känner jag att det är jag som är fel.

I måndags orkade jag till sist ringa och avboka tiden hos barnmorskan, för tredje gången på ett halvår. Jag kände att det var genant, trots att jag också förstod att det inte var som att avboka en middag med en god vän för trejde gången på rad. Jag ville förstås träffa henne, men med en tom livmoder har man ju ingen biljett till den världen. Hennes röst är som att lukta på popcornen utanför bion, jag är så nära men ändå så långt ifrån. Jag förknippar den så med att vara gravid med E. Alla samtal vi haft, alla möten som jag såg fram emot lika mycket varje gång. Hennes leende när vi lyssnade på hjärtljuden, tryggheten i hennes närvaro och glädjen att äntligen ha biljett till den värld jag längtat efter så innerligt. Hon beklagade och lät innerligt ledsen. Hon sa också det jag behövde höra mest av allt ”Ge inte upp nu! Fortsätt att kämpa! Du kommer att lyckas igen.” Hon berättade om en vän till henne som fått ett barn utan problem men med syskonförsöken fick hon sju missfall, därefter upptäcktes ett dolt kromosomfel och sedan lyckade hon få två barn till med PGD.

”Ge inte upp!”. Jag ska inte ge upp. Jag har bara lagt mig ner en stund, med täcket över huvudet, och vilar. Jag låter mjölksyran ta ut sin rätt efter ett väldigt lång lopp i högt tempo. Det får vara vad det är ett tag.

Imorgon hoppas jag på besked om mina kromosomer. Jag vet inte hur jag skulle hantera besked om att det är fel på mig, på riktigt.