Jag började fundera över kromosomfel efter det andra missfallet. I september, nu i höstas. En misstanke har legat och grott i bakhuvudet. Oro och funderingar. Jag vet att jag lagt väldigt många timmar på google, ”bara för att”, med sökningar på PGD och kromosomfel. Trådar på familjeliv med tjejer som fått det beskedet. Det blev så verkligt och kom så nära. Om det heter dem så kan det ju hända mig.
I fredags kom brevet med läkarens kuvert. Maken lämnade över det till mig, direkt från brevlådan. Jag visste att det skulle säga att det var fel. Fel, fel, fel på Mig. Det måste vara fel på mig. Jag kände det på mig.
Men det var det inte. Inte fel på mig…? Det tog ett dygn att ta in det. Det där molnet i bakhuvudet tog tid på sig att lätta upp och försvinna, och precis så är det ju alltid med bekymmer. De kommer på en sekund, bygger bon på insidan och blir till sist en sanning, dock obekräftad. Sen när bluffen är avslöjad tar det tid innan det lämnar en. Nu går jag på spagettiben.
Lättnaden ligger i att slippa vara beroende av landstinget för att fortsätta kämpa för att få barn. Tänk om de skulle sagt nej. Jag är glad över att vi åtminstone slipper kampen med PGD (preimplantatorisk genetisk diagnostik). Det räcker med ”bara” IVF.
