Med näbbar och klor…

Jag väntar. Ibland glömmer jag bort vad jag väntar på. Det gör för ont att tänka på det. Jag glömmer bort hur det känns att hålla en nyfödd bebis, glömmer bort att jag en gång haft små fötter som sparkade från insidan, alltid på höger sida mot revbenen. Den där trygga och hoppfulla kärleken till barnet i magen, vår lille E. Vår enorma lycka. Ibland väljer jag att inte minnas all den lyckan, mest för att slippa tänka på de fyra olyckorna som drabbat oss nu. Det påminner för mycket om vad jag har förlorat.

Att jag ens varit gravid och klarat mig igenom nio långa månader känns overkligt. Hur ska jag någonsin kunna klara av det igen. Hur stor blir min oro den dag jag är gravid igen? Tänk om den blir för tung att bära. Tänk om det är min oro som orsakar missfallen…

Jag väntar på att det ska bli den 7 april, för då är det dags för hystereskopin. Jag undrar hur det känns. Gör det ont? Kan man jobba efteråt? Det borde inte vara värre än ett äggplock. Jag borde ha varit med om värre saker.

Jag väntar på att det ska bli den 9 april, för då ringer Doktor Gud, Leif Matthiesen. Jag har så otroligt många frågor till honom. Innan dess ska jag ha skrivit ner dem alla.

Jag väntar fortfarande på labbsvaren gällande de immunologiska proverna, som också omfattar koagulationsanalys. Men oavsett så vet jag vilken min behandling kommer att bli. Jag pratade med doktor Ottenståhl i förra veckan, min fantastiska gynekolog, och han sa att behandlingen nu blir Fragmin genom hela nästa graviditet, en spruta om dagen. Skillnaden är att om provsvaren visar på något fel så kommer doktor O att ge mig behandlingen, men om provsvaren är negativa så kommer doktor Gud ge mig den. Då får jag ingå i hans studier. Oavsett så är det viktigaste att jag känner mig omhändertagen och trygg, sa han. Den så kallade TLC-effekten är den som visat störst effekt efter upprepade missfall. Tender Loving Care. Jag har googlat lite igen och läst i bloggar att man kan få gå en gång i veckan och träffa en läkare den första tiden för att känna sig trygg och få bekräftat att fostret lever. Det är en bit för mig att åka till Helsingborg, men det är värt det. Jag åker med glädje dit varje dag om vi kan få hjälp och samtidigt minska risken för att detta ska hända igen.

Jag tänker inte på IVF. Vilket innebär att jag tänker på det. Men varje gång tanken kommer så har jag svårt för att tänka den fullt ut. Det känns så overkligt att jag ska gå igenom en behandling till. Vi som fick beskedet i juni att med våra sex embryo i frysen så hade vi säkerligen två syskon på vänt. Nu är det tomt i frysen och jag står inför ytterligare en jobbig process. Jag funderar över om vi kommer kunnna få två embryo tillbaka igen, och om de kommer tillåta det på Nordic.  Jag funderar på allt igen, trots att jag inte vill och orkar.

Jag fick mens i förra veckan, 32 dagar efter missfallet. Min kropp verkar vara på banan. Det är både skönt och förunderligt. Jag funderar över om vi ska göra ett försök redan på nästa mens. Vi hade tänkt vänta i till i maj, men jag är orolig inför julisemestern då alla läkare är otillgängliga. Om jag blir gravid i maj så behöver jag stöd som mest i juli. Kanske är det bättre att riva av plåstret och köra nu istället.

För att vi ska ha råd, vi behöver 27 000 till IVFen och förhoppningvis 4000 till infrysning av embryon, så har jag börjat jobba heltid igen. Jag och maken lägger upp våra tider så att en av oss lämnar och den andre hämtar, E är på dagis 8-16.15. En timme mer på dagis ger oss 5-7000 kronor mer i månaden. Vi försöker spara mellan 7-9000 kr per månad nu på IVF-kontot. Det blir inget annat över. Det gör ont att vara ifrån E så mycket. När jag är den som lämnar honom på morgonen så är jag inte hemma förrän vid 18.30 på kvällen. Det var ju inte så det var tänkt!! Vi skulle jobba deltid åtminstone tills det yngsta barnet började förskolan.

Att jobba heltid fungerar för övrigt bra. Jag upplever att jag är frisk i tanken, huvudet är som vanligt igen. Jag klarar av stressen och den psykiska belastningen det innebär. Jag är tillbaka helt och känner mig som vanligt väldigt engagerad och fokuserad. Men den känslomässiga delen av mitt jobb är svårare att hantera. Jag lider mer med de som lider, det är svårt att stänga ute andras sorg och att inte drabbas av deras smärta. Mitt hjärta är tveklöst brustet. Känslorna ligger under huden och jag är så innerligt ledsen ännu. Vardagen är tuff nu, villkoren i denna kamp är hårda. Det finns inget utrymme att läka, pengarna måste in om vi någonsin ska få bli hela igen. Jag förösker tänka tre månader framåt i taget. Nu tänker jag bara fram till sommaren. Om jag blir gravid… när jag blir gravid så går vi ner i tid igen.

E gillar sitt dagis, det är inte det. Det som gör ont är att han är så himla trött när man hämtar 16.15 i jämförelse med 15. Vid 15 är han nyvaken och har nyss ätit mellis, redo för nya äventyr. Då hinner vi hitta på något och umgås när jag hämtar honom. Vid 16.15 är han fullständigt slut efter mer lek och mer stimulans och bryter ihop av trötthet. Det gör ont i mig. Dessutom använde jag den tiden vi hade tillsammans till att orka med allt det tuffa själv. Han laddade mitt batteri. Som jag nämnt innan så är E min stora, oändliga gläjde och kärlek i livet. När jag är tillsammans med honom så finns ingen sorg och smärta. Jag får en paus. Han är som direktverkande smärtlindring.

Jag märker så tydligt nu att tiden med honom minskats. Jag måste klara av mer smärta och ännu mer längtan på egen hand.

En dag i taget. Någon gång ska det bli bra igen. Någon gång ska vi bli hela.