Imorgonbitti beger vi oss till Curakliniken för att få se min livmoder från insidan.
De senaste dagarna har jag känt mig orolig och rädd. Från början så lät det så enkelt att bara gå in med en liten kamera under lokalbedövning. Nu känns det stort. Mycket större än ett äggplock. Det är märkligt att man ska gå in just i livmodern. Ett av de få ställen som verkligen är heligt för mig. Om själen bor någonstans så är det just i livmodern min bor.
Innan har jag tänkt att det vore skönt om de hittade något, nu vet jag inte längre. Det är svårt att se det objektivt. Jag är rädd. Jag vill bara vara hel och frisk. Men ändå vill jag bli ”åtgärdad” och försäkrad mot fler missfall.
Ibland orkar jag bara inte vara stark och tuff. Orkar inte bagatellisera det och försöka vara likgiltig. Det känns som att det börjar räcka nu. Mina äggstockar är väl ”piercade” 75 gånger nu. Det har jag lärt mig att tänka bort. Men det här med livmodern… jag skulle vilja ha den i fred. Jag skulle vilja ha något heligt kvar.
Tack Helena! Och jag hoppas detsamma för dig. Snart ska det vara vår tur. Vi har ju haft vår otur, så nu är vi värda det bästa. Kram
Hoppas att allt gick bra idag och att ni kan komma igång med nya försök snart! Stor kram
Tack! <3
Tänker på Dig.