För första gången på riktigt känner jag att det kanske inte kommer att hålla. Min plan och min önskan. Idag har allt fallit över mig och jag har gråtit och gråtit som en galning. Jag är nog en galning. Just nu i alla fall.
Jag fick provsvaren kring immunologin och koagulationsproverna idag, allt var ”bra”, inga avvikelser. MEN man hade missat att ta APC-resistens, ett rör för lite blod hade kommit till labbet. Så nu måste jag börja om igen och lämna in ett nytt prov. Först kändes det bara som en suck i bröstet, något jag får klämma in i schemat att hinna med i veckan. Sen kom obehaget, sorgen och den enorma maktlösheten över mig. Det blir aldrig rätt. Allt är bara fel, FEL, fel, hela tiden medan jag kämpar som en dåre, Jag kämpar verkligen på max nu, jag har ingen högre växel, och ändå kommer vi ingenstans.
Jag ringde igår och gav klartecken till kliniken. ”Min livmoder är normal”. Idag ringde Dr Sorana upp mig och berättade att det är grönt ljus att köra igång på nästa mens, det vill säga om två veckor. Vi kör samma behandling som innan, Gonal-F. Vi får tillbka två embryon om vi vill eftersom två av mina missfall inte varit riktiga missfall, det vill säga graviditet bekräftad med ultraljud, utan ”bara biokemiska graviditeter”. ”Hade det varit fyra RIKTIGA missfall så hade vi inte satt in TVÅ embryo.”
Alla dessa ord. Ord som sårar när man redan blöder. Ord som inte är menade att göra illa. För mig är det på riktigt. Det är så riktigt och verkligt att jag drar efter andan bara jag tänker I-V-F. Ett lätt illamående och en känsla av att vilja krypa ihop och krypa och gömma mig. Men jag kan inte, får inte. Jag vet att de kommer att fråga på kliniken ”Är du säker att du är redo?”. Fler ord som sårar. Och jag skulle vilja ställa en motfråga ”När är du redo att bli överkörd av en ångvält? Säg till mig då så kan du få testa en IVF.”
Jag har inte kunnat jobba alls idag. Några samtal och lite mejl har jag svarat på och försökt hålla skenet uppe, jag har datorn hemma och tar gråtpauser en gång i kvarten. Jag ser mig själv uteifrån nu och tänker att det är Lille E:s mamma som sitter här. Att hans mamma gråter ögonen ur sig medan han är på dagis och leker. Igår grät hans mamma när han stod och diskade också. Hon var arg på pappa. Det ska inte få vara så. Aldrig förr har han hör mig vara så ledsen och jag borde inte ha skäl att må så här dåligt. Jag har ju honom.
Lille E, min silvertråd och livlina. Mitt allt. Min högsta önskan just nu är inte längre att få fler barn, nu önskar jag mer att bara kunna acceptera att det blev såhär. Så att jag kan vara pigg och glad igen. Mig själv. Jag önskar mig mer än allt annat att Lille Es mamma ska bli glad. För det förtjänar han.
Helena, vad glad jag blir av att läsa (både på din blogg och här) att du mår bättre. Man har kommit långt när man känner så efter ett MA, det tog tid för mig. Nu är jag inne i en helt annan hopplöshet, en typ av samlad sorg för alla missfall och rädslan för att det aldrig ska gå vägen. Den känslan är lurigare och svårare att hantera, den är mindre direkt och mer skiftande en den skärande sorg som jag kände efter MA:et.
Jag hoppas att jag snart också känner mig taggad och redo. Allt är bättre än att vänta! Kram
Kram Tess! Åh ja, vi förtjänar alla att vara glada. Den här kampen är omänsklig. Som jag längtar efter den där innerliga lyckan igen. Hoppas den inte är långt borta. Kram
Tack, tack, Tack A!! Ja, du har ju rätt. jag har triumfkort kvar. Fan, det ska väl gå ändå…:-) Kram
Tack E!1 Kloka ord. Det tar jag till mig och ska försöka tänka på det nästa gång jag är hopplöst ledsen och Lille E råkar vara i närheten. Och tack för dina fina ord om mig som mamma. Det värmer så oerhört mycket. Det är den finaste komplimangen jag kan få. Jag vill inget hellre än att vara en riktigt bra mamma. Jag tar tacksamt emot kramen och kramar tillbaka!!
Lina, jag tycker att du beskriver det ännu bättre. Den där jädra, förbannade rädslan. Jag HATAR den. I vanliga fall när jag är rädd så bemöter jag alltid rädslan och går emot, mest för att slippa fortsätta att vara rädd. Men i detta så kan man inte göra annat än att bara vara rädd, och vänta. Usch!!!! Ja, och man kan inte ens definiera vad man är mest rädd för, för man är rädd för allt. Precis som du skriver!!
Rädd för sina egna känslor och rädd för att förlora sig själv. Men jag hoppas hela tiden på att jag kommer att läka. Att det jag river ner kommer att byggas upp igen. En dag ska min kropp vara min egen igen, helig och hemlig. Bara min och sedd av den jag bestämmer, inte ett halt läkarlag varje månad.
Tack för att du skriver till mig<3 Skriv gärna igen och håll mig uppdaterad i hur det går för dig också. Skönt att jag ger dig stöd. Dina kommentar gav mig mycket tröst!! Kram
Kraaaam Johanna, och tack <3
Åh underbara du, jag vill bara ge dig en stor kram och säga att allt blir bra, för tillslut så tror jag att det blir det för oss båda, på något sätt. Vi måste bara komma ut på andra sidan, förhoppningsvis med syskon till våra små. Jag känner så igen i mig det är att vara ledsen hela tiden och så in i norden trött. Jag har en ”bra” period just nu, har kommit ut på andra sidan efter MA börjar med spänning se fram mot nya försök i augusti. Då faller jag förmodligen tillbaka i hålet igen men just nu är jag okej och det är bra. Hoppas att du kan hitta ett sätt att leva med hur det är och hitta glädje i vissa saker. Stor kram Helena
Åh vad jag bara vill ge dig en kram. Jag förstår din smärta helt och fullt ut. Klart Lilla E förtjänar en glad mamma och klart DU förtjänar att vara glad.
Kämpa på och ge inte upp! Inte än. Du har ju dr Gud med. Är det imorgon du ska träffa honom? Det ska bli skillnad! Denna gången ska det gå. Du har ett trumfkort som du inte har använt än. Till och med två, fragminet och hysteroskopin. Vet dock hur hopplöshet känns… Jag håller tummarna hårt!!
Vill bara tillägga att utifrån allt du skrivit i bloggen så verkar du vara en fantastisk mamma. Lille E kan vara glad att han har dig, precis som du är glad över att ha honom
Försök att inte vara hård mot dig själv gällande känslor. Vi är inte dåliga föräldrar för att vi är ledsna eller arga emellanåt. Jag tror tvärtom att det är nyttigt för barnen. De har ju själva olika känslor och kommer mötas av andras i den stora världen. Jag tror att det underlättar för dem att uppleva det hemma i sin trygga miljö. Ingen kan vara glad jämt, allra minst någon som går igenom barnlöshet. Barn kan nog känna på sig om vi är äkta glada eller ”påklistrat” glada ändå. Jag har varit både ledsen och arg inför sonen. Det kändes ju sådär då en av hans första meningar var ”mamma ledsen”. Idag är han dock väldigt empatisk och observant på andras känslor. Nu när han är äldre kan man också förklara mer kring känslorna, vilket också ökar förståelsen. Stor kram till dig i allt du går igenom just nu!
Dina inlägg berör mig så otroligt mycket. Vi är inte i samma situation (jag kämpar sedan 1,5 år med att få ett (första) barn och har fyra ivfer i ryggen, varav ett jävla missfall) men ändå är det i din blogg jag känner igen mig mest. Du skriver med ett djup och en råhet som liksom kryper lite längre in under skinnet än många andra ivf-bloggares berättelser. Jag vet inte ens själv om jag hade kunnat formulera den känslan för mig själv när jag läser vad du skrivit och känner igen mig så. Den där gnagande oron och utsattheten, jag är liksom bara rädd numera. Rädd för att inte lyckas med behandlingarna, rädd för att kanske lyckas med behandlingarna, rädd för att inte få starta, rädd för att starta, rädd för att inte orka, rädd för att pusha sig för långt, rädd för att inte pusha sig för långt, bara rädd. Och känslan av att vara den där kroppen som du beskriver i förra inlägget. Som skoningslöst måste genomgå alla ingrepp och undersökningar, som att man på ett sätt vant sig vid att bli granskad och utfläkt för allmän diskussion, fastän det är en ångest inför varje nytt tillfälle. Det är precis som
du skriver: finns det något heligt kvar? Är det verkligen på riktigt att jag sitter och diskuterar mina fina små duktiga ägg med en främmande läkare, vänner, mormor, chefen..? Ibland får jag nästan en svindelkänsla av att tänka på hur min kropp blivit en allmän egendom i detta och att det här verkligen händer på riktigt. I mitt liv. Jag har inte riktgt någon poäng med den här kommentaren men vill bara berätta att det du skriver berör mig och att jag uppskattar att du tar dig tiden att dela med dig.
Har inget klokt att säga men ville bara skicka en kram….så kram!