Med näbbar och klor…

Imorgon är det dags. Igen. Återföring av en blastocyst, hoppas jag!

Jag har nog varit otydlig med hur jag känner för våra sex embryon. Antalet är jättebra. Jag vet det verkligen förnuftsmässigt. Vid vår allra första IVF hade vi sex embryon på dag 2 och var överlyckliga över det (då sattes ett in och övriga kastades eftersom långtidsodoling inte kommit igång än), men jag är besviken äver det stora antalet omogna ägg vilket i mina ögon är slöseri med våra resuser. Kanske har jag fel i det, det kanske inte berodde på för tidigt äggplock. Men även om detta var vår nästbästa IVF, vad gäller antal utplockade ägg, så var det vår sämsta i ”äggkvalitet” på de vi fick ut. Det är jag besviken är över. Jag har mycket hellre ett äggplock med 8-10 äggblåsor och får ut färre ägg än att vara med om punktering av ett 20-tal blåsor för att endast få ut sju mogna ägg. Äggplock med många blåsor är mycket mer smärtsamma, och även smärtan efteråt är värre.

Jag har blivit medveten om ytterligare en stor skillnad mellan IVFkliniken Falun och övriga kliniker; de meddelar inga nyheter alls om embryona under odlingen. Inte ens om man ber om det! Är inte det märkligt? Hur har ni haft det i ”mellandagarna” på era kliniker, har ni kunnat ringa och fråga hur era embryon mår eller har ni fått vänta till ET-dagen? Beskedet jag fick i förrgår var helt sonika att vi får besked vid återföringen om hur det gått. Jag undrade om jag åtminstone kunde få veta hur många som lever, men det gick inte! Sköterskan sa att inga bedömningar görs av dem under odlingen. Jag undrade, ligger de inte i embyoscop och filmas var 20:onde minut? Så som filmen på hemsidan visar. Jag fick svaret ”Jag vet inte om era är i embryoscopet.”. Ehh… Va? Är inte alla det? Jag har fått intrycket att det är en av de procedurer som man som kund/patient köper om man lägger sina pengar på IVF i Falun.

Oavsett gör det nervositeten inför imorgon värre och tyngre att bära. Teoretisk så kan alla ha dött och vi får det beskedet imorgon. Vi hoppas (förstås) på att ett återförs och att något… Några går att frysa in, mycket av ekonomiska skäl. Men nu kan vi bara vänta.

Det är så vackert här. Nu mår jag så pass bra att jag jag ta långpromander med Wegs. Ikväll var det en magisk vårkväll.

Vi har det väldigt bra här! Det är lättare att andas här än hemma. Vi kopplar av så innerligt och har släppt alla måsten. Ivf-dieten har jag helt struntat i. Jag har inte orken och det är inte lönt att göra något halvhjärtat. Men från och med imorgon ska jag undvika sötsaker så mycket jag förmår!

Vi beter oss som om det vore en vanlig semester, men flera gånger om dagen drar ett allvarligt och tungt moln över oss. Det blir tyst och vi delar samma tankar. Samma känsla av oro och hopp, hopplöshet och förväntan. Ibland tänker jag att jag måste vara galen som fortsätter kämpa så hårt. Fortsätter lägga in insatser, trots att alla resurser i princip är slut. Är jag tokig som förväntar mig ett annat resultat denna gång? I nästa stund tänker jag att jag gör allt annorlunda i detta försök. Hystereskopin i förra cykeln, ny klinik, intrallipiddropp, kortison, Innohep, embryoglue, stöd av en riktigt bra läkare….

Det saknas bara akupunktur. Idag ringde jag därför och bokade en tid för det med. Imorgon klockan nio börjar jag med akupunktur och klockan 11 blir det förhoppningsvis återföring.

När Lille E sovit middag här i stugan har jag kollat på tv-serien från 2011 ” Drömmen om ett barn”, den finns på TV3 play. Det har satt igång så många tankar, helt andra tankar än när jag såg den första gången i samband med vårt andra försök att få E. Nu är vi inne på vårt sjätte syskonförsök. Flera i serien gav upp innan dess och gick över på adoption. Borde vi också ge upp IVF-kampen? Jag blir särskild berörd av Anna och Anders kamp (länk till Annas blogg finns bland mina favoriter ”Min längtan efter dig”). Kanske beror det på att hon och hennes make påminner mig om mig och min make. Skånskan. Åldern. Längtan. Missfallen. Och förlusten av en älskad svärmor mitt i ivf-kampen. I en scen går de på ultraljud på kliniken i vecka åtta och får se samma tomma hinnsäck som vi fick se. Det gör så fysiskt ont i mig att jag knappt kan titta.

Jag blir medveten om att jag imorgon tar steget ut och hoppar igen. Jag blir fullt medveten, först nu, att jag kan landa så hårt igen. Förlora mig själv igen. Det är som att ha svindel… En liten lätt touch av panik, svaga ben och syremättnadsyrsel. Jag står här igen och det är nu det gäller. Vi satsar allt vi har, bokstavligt talat. Vi rensar sparkontot helt, igen, och uppbådar de sista krafterna. Då kommer tanken; vad gör vi om det inte funkar? Jag vet inte längre med säkerhet att jag orkar fler IVFer. Det finns en tvekan som aldrig funnits innan och jag hatar den. Jag VILL vara odödlig i detta avseende. Outtröttlig, osårbar, med ändlös energi och styrka. Men den där känslan av orkeslöshet påminner mig om att det inte är så.

Jag blir rädd. För om jag inte orkar kan ingen kämpa åt mig och då får jag aldrig fler barn. För mig är de orden lika starka som för någon annan att höra ”… så kommer du aldrig kunna gå igen.” En innebörd av ett livslångt handikapp. Ett liv som inte blev som förväntat.

Kanske är det fel att säga att jag blir rädd… Jag är skräckslagen.