Med näbbar och klor…

Jag sov inte så gott i natt, den där nervositeten bet sig fast vid midnatt. Jag satt uppe länge och slökollade på en film och googlade förstås… massor om IVF. Som alltid när oron slår till. Men till sist bestämde jag mig för att gå och lägga mig i sängen och göra en mindfullnessövning och det funkade ypperligt. Jag minns bara att jag tänkte på andningen och sedan måste jag somnat.

Imorse vid nio kom jag fram till akupuntören i Falun. Då hade jag återigen den där svindel-känslan av krypande oro och rastlöshet. Jag togs emot med enorm värme och fick börja med att berätta om mig själv. När jag i korta drag återgav vår historia så fick barmorskan Mona, som alltså vidareutbildat sig till akupunktör, tårar i ögonen. Sedan sa hon sådant som jag verkligen behövde höra, att hon förstod att min barnlängtan är så innerlig och djup, att jag är beundransvärt modig som vågar ta risken igen. I hennes spegling av mig kunde jag se min egen styrka, den som annars är så svår att se och erkänna då jag känner mig så liten. Hon sa att hon inte tvivlar på att jag kommer att lyckas men att jag behöver hjälp så att jag kan må bra under tiden, både under ruvningen och NÄR jag är gravid upptill vecka 12.

Sedan satte hon långtidsverkade nålar, jag skulle vilja kalla dem stift, eller pluggar, i mitt vänsteröra (det syns bara ett på den vänsta bilden, en svart prick). De kommer att sitta i cirka två veckor och trillar ut själv. Hon satte en på punkten för livmodern, en för mjälten (som enligt kinesisk lära står för att hålla kvar något i kroppen), en i själens port och så tror jag något med hjärtat, en ”valium”-nål för att motverka inre stress och så en för bättre sömn. Jag ska inte ljuga, det gjorde ont att sätta dem, som att ta hål i broskdelarna i örat och det krasade rejält. Därefter satte hon ett tioltal vanliga akupunkturnålar i vardera öra, som har trillat av under dagen, och så fick jag lägga mig ner och vila med värmekuddar över mig. Jag var rädd att oron skulle slå till då, men det gjorde den inte. Jag var så skönt groggy och lugn. Mona kom in och pratade lite med mig om sin sommarstuga och sin dotters hundar, det var nästan som att lyssna på en godnattsaga. Mysigt och tryggt. Jag ska kolla upp om det finns en bra öronakupuntör i Lund eller Malmö, det kan vara värt mycket att må så här bra oftare.

Öronakupunktur IVF, återföring.

Jag har ju inte trott på det här med akupunktur innan, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. När jag gick ut från hennes klinik och ringde maken så var jag så fnittrig och glad att jag inte kunde häva ett bubblade skratt. Jag bara skrattade och skrattade, så där som när man inte kan sluta. Det var länge sen jag kände så, och skrattet smittade av sig så att maken skrattade minst lika mycket i andra änden.

När vi sen sammanstrålade och gick in på kliniken var vi båda så glada och upprymda, istället för nervösa och spända. I väntrummet var radion på och maken frågade om det var jag som fick kanaler via mina öronnålar. Vi skrattade så mycket att jag var tvungen att förklara lite för det andra paret i väntrummet och visa ett av mina Pigge Piggsvinsöron.  Men Lille E förstod inte vad vi skrattade åt, han tyckte att jag var så fin. Mamma har öronvingar, sa han, sånna vill ja åsså ha! <3

Vi fick vänta i nästan en halvtimme över utsatt tid, igen. Och trots vårt goda humör var de sista minutrarna väldigt jobbiga. Till sist fick vi komma in alla tre, Lille E helt sockerstinn efter två koppar varmchoklad och två pepparkakor från väntrummet -inte så bra, och läkaren Staffan Nilsson tog emot oss. Jag bad om ett snabbt besked om hur det gått, men sådan är inte Staffan. Han är lite som skalman, pratar långsamt, rör sig långsamt och hatar säkert ordet skynda. Ni ska få se här på datorn, svarade han. Och sen kom världens utläggning och redovisning av tabeller som vi tyvärr båda inte kunde lyssna på eftersom vi var helt fokuserade på att leta upp VAR I H-LVETE det stod HUR MÅNGA embryo som levde. Extremt dumt upplägg, tycker jag.  I början av min egen ”karriär” fick jag själv lära mig av en klok jurist att när man skriver ett beslut till en enskild person så är det ytterst viktigt att man börjar med det personen vill veta, det vill säga om beslutet är bra eller dåligt för dem, annars kommer de inte ta till sig motiveringen utan bara skumma efter beskedet. Juristen kallade den andra typen av beslut Danielle-Steelbeslut, när beskeded kommer sist.

Jag tyckte att Staffan gav oss en Danielle Steelversion idag. Och plötsligt viskar maken till mig ”Två embryon lever”… Näää, ville jag viska tillbaka, inte enligt min slutledningsförmåga. Men vi delade alltså samma tankar. Varje embryo hade en rad med siffror, 1-3, i varje ruta. Tydligen bedöms de alltså ändå varje dag. Två embryon hade röda kryss och sedan tog det slut med siffror, fyra embryon hade siffror fram till slutet varav ett en grön bock. Till sist sa Staffan ”Och det här är embryot som vi valt ut idag” och pekade på den gröna bocken som hade en 1 och 2 i betyg. 1:an var kvalitet och 2:an var storlek. Enligt Staffan hade den inte hunnit växa till sig till en 1:a i storlek med skulle sannolikt göra det inne i livmodern redan till eftermiddagen. Sedan berättade han att ytterligare tre blastocyster lever och att två av dem ser bra ut och det tredje ”sådär”. De skulle bedömmas senare om de kan frysas in eller inte, men chanserna var goda. Vi får BREV hem om det. BREV!! Verkligen? Jag sa inget, men jag ringer dem på måndagmorgon och frågar. Ovisshet är inte min grej.

Vi fick se en film om visade vårt embryos utveckling från EmbryoScopet, ja ALLA embryo ligger i ett sådant. Tack!! Filmen var så häftig. Att se min och makens cellkärna smälta ihop till en, för att sedan dela sig i så många steg för att bli en perfekt blastocyst. Otroligt häftigt! Återföringen gick bara bra.

Sen gick vi till apoteket och hämtade ut prednisolonet (ajdö sömn och sinnesro) och Crinone. Staffan lät mig gå över Lutinus, vilket jag är tacksam för. Annars hade det bara varit en tidsfråga innan jag fick svampinfektioner igen. Lutinus är inte heller min grej.

Därefter blev det slapp i stugan hela eftermiddagen. Vi hann också med en lekstund vid vatttnet och grillning ikväll. Nu städar vi stugan och packar ut i bilen. Det känns sorgligt att åka härifrån. Jag har trvits så himla bra här. Otrolig avkoppling från allt det jobbiga som skett därhemma. Jag kan verkligen rekommendera andra att göra en IVF-resa och komma hemifrån, allt har varit lättare att hantera. Och som sagt, resan till trots, fint boende och god mat, så har vi sparat 8-10 000 kr jämfört med en behandling i Skåne på Nordic IVF.

Hejdå IVF-Falun!