Med näbbar och klor…

Jag och Dr O hade bestämt att jag skulle lämna blodprov för HCG igår morse, på ruvardag 9. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle kräkas. Det var hemskt, men ändå ”bättre” än ett vanligt urintest på nåt sätt. Mindre ensamt. Mindre kallsvettigt.
Jag åkte till en vårdcentral jag aldrig varit på förut med en remiss i handen och lämnade snabbt och lätt ett rör blod innan jag gick till jobbet. Efteråt var det en lättnad. Då visste jag att svaret var ivägskickat och ödet avgjort. Men gårddagen var ju också BIM (Beräknad Ickemens) och min mens brukar ju vara extremt punktligt, även under IVFer som inte funkar, så resten av dagen var ändå otroligt tuff. Jag satt i möten både på för- och eftermiddagen och tappade om och om igen tråden toltalt. Jag kände mig så oengagerad och spänd. Tiden gick så långsamt. Dessutom hade jag så rysligt ont i hela magen så det var jobbigt att sitta ner. Jag fick knäppa upp byxorna i smyg. Jag föröskte nå Falun under dagen eftersom jag förstod att jag var överstimulerad.

Blodprovsvaret skulle komma idag från Dr O. Igårkväll, strax innan Lille Es nattning, satt vi alla tre i soffan och kollade på barnprogram. Jag tog upp telefonen och kollade inboxen. Ett nytt mejl hade kommit.
”God kväll. HCG-värdet var 213 vilket motsvarar 4-5 veckors graviditet. Verkar stämma med ET förra lördagen. Är dessutom = starkt plus på sticka. Ebba verkar sköta sig. Sov gott. ” (Ebba är Dr O:s eget namn på embryot)

Jag läste mejlet ett par gånger. Gick ur det och kollade inkorgen. Klickade upp det igen. Var det verkligen till mig, och från den riktiga Dr O? Menade han verkligen att ”HCG-värdet” var MITT värde? Jag kollade på maken som inte märkte något. Sen läste jag mejlet en gång till och insåg att jo, det handlade om mitt blodprov. Då började jag skratta. Inget naturligt och porlande skratt, som man skulle önska ala Hollywood-filmslut, nej nej! Jag skrattade som i panik och sjukt onaturligt ha-ha-ha-ha….ha-ha haaa. Maken såg ut som en fågelholk och undrade nog vad i ”Elias Räddningsbåten” som var så roligt. ”Ha ha ha, Dr O har mejlat… ha ha, helt sjukt. Vet du vad han skriver? Helt sjukt. ha ha ha.” Typ så. Sen satt vi helt chockade och lät E kolla på ett par extra avsnitt medan vi liksom inte förstod att vi på riktigt fått Beskedet. Ett par gånger var jag påväg att ta upp paddan och fortätta googla ”Överstimulerad ruvardag 9 gravid?”, vilket jag hållit på med alla lediga stunder under dagen, innan jag insåg igen att jag har svaret nu. Google ger nog inget bättre svar än Dr O.

Jag gick iväg och kissade på en sticka. Pulsen skenade i takt med tankar om att det nog ändå skett någon typ av förväxling eller missförstånd. Men strecket syntes efter några långa sekunder. Jag lade det ifrån mig när jag kände att nojorna över att det skulle bli ”svagt” höll på att äta upp mig och fortsatte med E:s nattning. När han var pyjamasklädd och redo för sängen ropade jag till maken. ”Det ligger på köksbordet. Är det svagt eller?” Fortfarande med 170 i puls. ”Näää, det tycker jag inte” svarade han.
Och det är ju starkt och fint.

Positivt ruvardag 9, blastocyst

Igårkväll blev jag rysligt trött och gick och la mig innan jag till fullo förstått.

Imorse vaknade jag av min puls. Jag hann tänka ”vad är det nu jag ska vakna till? Vilken katastrof är jag mitt i?” innan jag insåg att det var okej, till och med väldigt bra. Men min kropp tycktes vara helt inställd på fara. Gravid =farligt.

Idag har jag fått lämna blodprov för överstimuleringen, men värdena var normala och jag har faktiskt börja må bättre under kvällen. Nu är magen bara lite öm. Brösten kliar, livmoder molar och jag är så sugen på salt! Det som jag annars avskyr. Choklad- det bästa jag vet- äcklas jag av. Så det är som det ska. Ska jag vara ärlig så kände jag så redan igår. Jag unnade mig en glass med kollegerna på fikarasten, men den var så söt att jag fick kväljningar. Men då vågade jag inte tänka tanken fullt ut att det var ett tecken.

Jag har redan fått frågan av vänner ”Är du rädd nu eller klarar du av att vara glad?”
Jag är väldigt glad! Och trygg på ett märkligt sätt. Det känns annorlunda denna gången. Vi har gjort allt annorlunda och det känns bra. Det får mig att, än så länge, tro benhårt på att det kommer att gå vägen.
Men jag är rädd när jag går till toaletten, förstås. Jag tror att det kommer att hålla i sig länge. Det sitter så djupt i mig.
Och förstås så tänker jag på missfallen då och då. De flimrar förbi och jag accepterar dem, att de finns där. Men när tanken kommer om att få missfall nu så tänker jag att det som skett inte har något med framtiden att göra. Och egentligen finns varken igår eller imorgon, bara nu. Den enda gången missfall existerar nu är när jag tänker på det. Om jag inte tänker på det så finns det inte just nu heller.
Säkerligen kommer det att gå lite upp och ner. Men just nu är jag trygg och lugn.
Imorgon ska jag lämna ett nytt HCG-prov och på torsdag ska jag få mitt IL-dropp. Undrar hur de ska hitta fler kärl att sticka i… Tur att jag inte är nålrädd.
Appropå det, jädrar var Innohepen kan svida.

Kramar till er allihopa. Tack för era tummar, tankar och all omtanke!! Ni betyder mer än vad ni någonsin kan ana!
Lin