Imorse lämnade jag ett nytt blodprov. Jag och Dr O har kommit fram till att det kan vara bra att se att HCG stiger fint så att jag kanske kan släppa eventuell rädsla. Jag tänker att om jag får se att stegringen är normal så kanske jag till och med kan gå på toa utan att vara rädd. Bara en sån sak! Det vore väldigt skönt. Men nu väntar jag på besked och är inte alls särkskilt tuff. Usch, det är så nervöst.
Jag tänker att det kan vara så att Dr O ringer och säger att HCG:n sjunkit eller inte stigit särskilt mycket. Det kan vara så. Maken säger att det kommer att gå bra och verkar inte så bekymrad. Jag vill också tänka så idag. Jag vill vara så lugn och cool. Men fram tills resultatet kommit så måste jag ändå acceptera att jag är rädd.
Sitter och jobbar och FÖRSÖKER får något gjort, men hjärnan är som teflon. Jag tänker egentligen inte på något annat än Lilla Falun i magen. I eftermiddag är det vårfest på Lille Es dagis. Det är strålande vacker vårdag idag. Jag vill så gärna gå dit och kunna mingla med alla gravida kompismammor och vara lugn och glad. Jag har längtat så efter att få slippa de mörka känslorna i vardagen. Jag och maken pratade om det igår kväll, att vi ser framemot att bara finnas till och inte vara olyckliga. Tänk att till och med vara lycklig… Det ser jag framemot.
Och tack för alla underbara grattis <3
