Resultatet kom till sist igår och visade att hcg-nivån i princip dubblats på 48 timmar, från 213 till 399. Det var en otrolig lättnad. Förvånande dock att trots fördubblad halt så var strecket på gravidtetstestet inte starkare igår! Det hade gjort mig livrädd om jag inte haft blodproven som facit. Så nu vet jag att analys av streckens styrka är totalt meningslöst.
Imorse vaknade jag helt utan ångest och rädsla. Lite förhöjd puls hade jag nog när jag tog Crinonen, men annars känns det okej!
Det om har tagit väldigt mycket tid de senaste dagarna är att hitta någon som ställt upp på att ge mig intralipiddroppet. Min vårdcentral sa nej och menade på fullt allvar att det inte kunde räknas som primärvård och att de inte avsåg att prioritera det. Trots att jag har det ordinerat av en specialist. Jag blev otroligt arg. Det är så sällan jag blir arg, men då rann bägaren över. Det kändes så oerhört arrogant och kallsinnigt. Min graviditet kan vara beroende av det droppet, att säga nej kan leda till att jag får missfall. Jag kommer aldrig mer gå dit. Jag har haft Lille E på BVC där, men nästa barn går jag till en annan by. Jag skiter i dem. Värdelös inställning!
Min pyskolog ryckte in, efter ett långt olyckligt sms från mig, och lyckades hitta en barnmorska som jobbar inom samma företag som honom, dock en annan klinik, så idag körde jag till Lomma och fick mitt dropp. Det fick bli en halvdag ledigt från jobbet. Det är det värt. Det känns skönt att jag fått det nu! Två påsar har jag kvar, en för vecka 12 och en för vecka 6.
En av mina bästa vänner röt ifrån idag och sa till mig på skarpen att sluta inleda varje mening om graviditeten ”Om allt går bra…” . Hon sa -Man pratar ju inte så om annat. Tänk om jag skulle säga till dig ”Vi ses på afterworken imorgon, om allt går bra och jag inte dör, typ”. Nää, det gör man inte ju. Det höll jag med om. Men araber dom säger ju ”Om Gud vill” varje gång de bestämmer något. Insha Ala ses vi imorgon! ”Är du arab då?” frågade hon. Nja, inte så mycket. ”Nej, så lova mig att du slutar säga så. Det kommer att gå bra nu!!”
Det var bra att hon sa till mig. För tio minuter senare var jag på väg att säga ”Om allt går bra så skulle vi kunna…” till maken. Jag har nog sagt så väldigt många gånger denna veckan.
Imorgon slutar jag med Crinone och tar klinikens graviditetstest. Det är den officiella testdagen. Mina starkaste symtom är väldigt ömma bröst och enormt saltsug. Jag som inte gillar salt. Men det var samma när jag väntade E, jag satt i soffan och åt oliver istället för choklad till kvällsmyset. Idag har jag fantiserat om fetaost och soltorkade tomater.
Givetvis är jag rädd då och då, korta stunder, men jag är mycket lugnare och tryggare än vad jag någonsin vågat drömma om! Jag hoppas att det håller i sig.
Förstår din känsla Sofia! Jag funderade i samma banor men kom fram till att Crinonen stressade upp mig för mycket och att det kanske var bäst för min stressnivå att sluta. Men det var ju lite läskigt
Så spännande A!! Hur har det gått? När får du svaren??
Om det skiter sig helt så har jag en gammal kompis i Helsingborg som är ambulanssjuksköterskan som har lovat att hjälpa mig. Men vad gulligt av dig att ge mig alla tips och även erbjuda hjälp med utrustning! Det uppskattar jag innerligt. Det känns j onekligen lite struligt. Stor kram!
Jag är förresten i Aten i skrivande stund och ska äntligen träffa dr D idag
köper på mig pred som är receptfritt och ska se om jag får tag på IL idag!
Se till att prata med henne så snart som möjligt så du har det klart. Du känner inte någon ssk, eller känner nån som känner nån? Så fick jag tag på mina, en kompis syster som jag inte känner innan, samt en bekant till min mamma som jag inte heller känner sen innan. Fast då måste du få tag i dropputrustning själv, det skulle jag kunna hjälpa dig med. I allra sista alternativ finns det ju en klinik som ger i Sthlm, de tar 1000kr. Alltid skönt att veta ifall det skulle krisa sig ordentligt!
Jag skulle sluta med crinone efter testdag men vågade aldrig det. Min klinik sa att jag fick fortsätta om jag ville fram till första ul vilket jag gjorde. Så jag tog väl ett par-tre veckor extra.
Ja, visst är det konstigt A?! Jag blev okcås så himla arg! Nu är det tre veckor till nästa IL och jag hoppas att jag kan få min MVC-barnmorska som jag hade med Lille E att förstå hur viktigt det är. Kanske kan hon hjälpa till.
Ja, man blir livegen barnlösheten och allt annat står man utanför. Även i de stunder man deltar känner man sig isolerad från omgivningen. Hoppas innerligt att kampen snart är över för oss båda. Kram
Ha ha, Livets Underverk, vad roligt att du fortfarande säger så! Man blir nog överdrivet ödmjuk och försiktig efter en sådan här resa. Det gäller ju att kunna njuta också och att ha tillit, men det är så svårt! Jag minns att jag frågade väligt ofta och länge med Lille E i magen om jag såg gravid ut eller bara lite tjock. Jag hade så svårt för att förstå att jag verkligen såg gravid ut och att det var min mage. Min mamma skrattade så åt det när jag stod där med en generös mage och undrade om det verkligen såg ut som att jag var gravid. Att vara gravid blir nästan ett heligt och ouppnåeligt tillstånd. Kramar tillbaka till dig!!
Bra utveckling
Åh, vad underbart med en fin hcg-ökning, blir alldeles tårögd när jag läser! Jag kollade ju hcg-nivåerna i början av den nuvarande graviditeten och jag tyckte att det lugnade mig mer än att teststrecken. Det här kommer att gå bra!
För övrigt säger jag fortfarande ”om det här går bra” med knappa 14 veckor kvar att räkna ned… Tycker det är så himla svårt att ta ut segern i förskott. Men jag övar på att byta till ”sen när bebisen kommer”.
En bamsestor grattiskram till dig!
Underbart, låt fortsätta så! Sjukt att höra att man inte får hjälp att sätta dropp trots att till o med en svensk läkare ordinerat detta!! På riktigt?? Jag blir så arg!! Detta med droppet är en sån stress, själv har jag fixat två ssk som kan sätta (som jag känner privat) men får sätta mig i bilen och åka en bra bit för varje dropp. Vad gör man inte?? Längtar tills kampen är över. Och man vunnit den, så klart. Och kan återgå till sitt liv som just nu bara svävar förbi en…