Med näbbar och klor…

Det går från en ytterlighet till en annan väldigt fort just nu. Det finns ingenting mittemellan, inget ”normalt” sinnestillstånd. Antingen är jag 100% uppfylld av extrem lättnad och framtidstro, eller så kämpar jag med oron medans hjärtat hamrar i bröstet. Som att jag har en ängel och en djävul på mina axlar och någon av dem har alltid ordet. Jag lämnas aldrig ifred.

Jag är mitt i ett själsligt boothcamp och kämpar hårt för att hålla mig kvar i tacksamheten och glädjen och låta den andra rösten säga sitt och sedan tystna. Jag tycker att jag klarar det ganska bra, bättre än förväntat. Men morgnarna är jobbiga. Då oroar jag mig allra mest och jag vaknar varje morgon med hög puls. Sedan arbetar jag mig framåt under dagen och på kvällen mår jag oftast som bäst.

Det som är jobbigt är vänner och anhörigas kommentarer. De menar inget illa, tvärt om, men ibland är det bättre att inte säga någonting än att försöka trösta och peppa någon som inte ber om det. Igår fick jag en fråga som liksom slängde omkull mig helt, jag kom inte upp ur oron under hela dagen. Jag sa att jag mådde bra, att jag var lättad och lugn, varpå min närstående frågade ”Jaha, har du passerat tidpunkterna för när de andra missfallen varit då?”. Ehhh…. nej…. ”Okej… Men det är ju bra att du är glad så länge du kan. Eller, jag menar så mycket som möjligt.” Först kände jag ingenting, men när jag lagt på luren så kom ångesten och tankarna. Borde jag inte vara glad än? Borde jag förstå att det kommer hända igen? Är jag extremt naiv?  Jag får också många ”Nu håller vi tummarna för att det ska gå vägen DENNA gång!” osv. Jag vill helst bara att de ska säga ”Det kommer att gå bra. Punkt.”. Om de ens måste ta upp det. Det är helt okej att inte prata om hur det gått i vår IVF också och bara låta tiden gå först.

Imorgon går jag in i vecka 6, och vecka 5 är över, vilket innebär att jag stegat förbi missfalll nummer 1 och 3 i tid. Med missfall nummer 4 började jag blöda lite mitt i vecka 6 och fick sedan själva missfallet i vecka 7. Jag tänker att oron kommer att vara över i sin helhet så snart vi fått se hjärtaktivitet. Om vi får se hjärtaktivitet. På fredag ska vi på ett väldigt tidigt VUL hos Dr O. Han säger att han kan se från 5+3 om härtat slår. Vi kommer gå dit på dag 5+4. Det känns orehört nervöst redan nu och jag försöker att bara ta en dag i taget. Jag får svindel när jag tänker på fredag och situationen att hoppa upp i en gynstol för att se om något finns där inne på riktigt. Puls igen.

Idag har jag slutat med Crinonen. Skönt och läskigt. Har ni slutat så tidigt vid plus efter FET? I Falun gör man så. Jag hoppa att det kommer att leda till att min morgonångest försvinner eftersom jag från och med nu slipper vakna med den blöta känslan i trosorna, som jag förknippar med att mensen har kommit. Jag tror att det är det jag har känt innan jag vaknat till helt, vilket min hjärna uppfattat som fara och därmed triggat ingång paniken. Jag ska fortsätta med kortinson, under nedtrappning, i en och en halv vecka till. Inohepsprutorna fortsätter jag med. De gör betydligt ondare än IVF-sprutorna och jag har snygga blåmärken på magen nu.

Jag har utmanat mig själv flera gånger den här veckan. Jag har laddat ner en gravid-app, viket jag sagt till mig själv att jag aldrig skulle göra förre vecka 13 igen. Men jag kände att om jag inte gjorde det så skulle det betyda mer. Då skulle jag låta rädslan ta över och gå före glädjen. Så nu tittar jag på den där appen och förösker känna mig modig och stolt, istället för dumdristig och naiv. Jag har varit inne i en barnaffär och bara fluktat. Det kändes nog som att gå in i kyrkan när man som troende är ovän med Gud. Jag gissar det åtminstone. Som att jag utmanade ödet och att taket i butiken skulle trilla ner över mig. Men ingenting hände förstås. Och efteråt var jag lättad och glad, och fylld av dagdrömmar och hopp.

Men den största förändringen är att kunna vara närvarande i livet igen. Att skratta på riktigt, le innerligt och att våga tänka på framtiden. Nu finns det tid för andra tankar än det jobbiga. Det är en extremt stor skillnad.