Så kom mensen till sist och enprocentaren hopp dog en plågsam död. Alla som varit där vet hur det känns. Jag var lite oförberedd på hur stor besvikelsen blev även denna gång. Jag trodde, lite naivt, att tacksamheten över lille E skulle ligga som en skyddande mantel runt mitt hjärta. Så blev det inte. Det är tydligen två skiljda saker börjar jag förstå – tacksamheten över ett fantastiskt barn och längtan efter ett till. Känslor som står oberoende av varandra. Men lille E tröstar mig med sina många skratt, blöta pussar och stora leenden. Det kan aldrig göra ont i hjärtat i de stunderna. Och livet fortsätter förstås. Det går inte att stanna hemma från jobbet på grund av en IVF-mens. I mitt jobb, som är väldigt tufft mentalt, vet en person som skriker och svär åt mig inte om att jag har hjärtesorg. Och inte skulle han/hon bry sig heller. Man får pussla ihop sig själv och återgå till vardagen.
Det är just en klassisk känsla av hjärtesorg jag bär med mig dessa dagar. Man vaknar på morgonen och börjar dagen med att tänka ”Nej!!”. Sedan blundar man en stund och funderar på om det var en mardröm, men kommer fram till att nattens drömmar handlat om att rädda embryon och ha ont i magen av långa nålar. Någonstans där inser jag att mensvärken är på riktigt idag också.
Jag fick prata med vår fantastiska läkare så fort jag fått mens. Hon trodde inte riktigt på mig och det kändes skönt. Vår läkare är ingen smilfink, hon säger som det är och det är befriande. Hon hade trott att det här skulle gått vägen och var uppenbart förvånad. När jag berättade om lunginflammationen och kräksjukan så hummade hon förstående. Vi får aldrig veta vad som gick fel, sa hon, men det är klart att det varit en nackdel att du varit så sjuk. Vi lade upp planer för IVF nr 5. Det kändes skönt och otroligt obehagligt på samma gång. Men först tar vi paus några månader och låter kroppen och själen vila ut.
