Intralipiddropp
Igår var det dags för ännu ett delmål, Intralipiddroppet i vecka åtta. Jag är tacksam för varenda delmål som vi passerar.
När jag lämnade distriktssköterskan på vårdcentralen gick jag förbi entrén till Mödravårdcentralen. Dit jag har haft bokade tider fyra gånger det senaste året. En ny lokal sedan jag var gravid med Lille E. Jag kikade in lite hastigt utan att stanna upp. Jag hann se blommiga tavlor i väntrummet och tjejerna som satt där. Om en vecka sitter förhoppningsvis jag där. Det är som att ha ett backstagepass eller en VIP-biljett till ett stort event. En vecka kvar. Det finns ingen annan klubb jag hellre vill ha medlemskap i än de gravidas. Ännu känns jag inte som en fullvärdig medlem. Ännu hänger rädslan och oron över mig långa stunder. Vissa dagar värre än andra.
Jag kan gå på toaletten utan att vara rädd nu ett par gånger per dag och det ser jag som en stor seger. Men ibland kommer paniken. Ofta börjar det med molvärk, växtvärk i livmodern, som sedan sätter igång en lavin av känslor. Det enda jag kan göra är att diskutera med mig själv, andas och acceptera att jag är rädd. Jag säger till mig själv att det är okej att vara rädd. Jag får lov att vara det. Sen passerar det värsta och jag kommer ut på andra sidan.
Ju sämre jag mår fysiskt av gravidsymtom desto bättre och stabilare psykiskt. Och jag mår ganska kass. Värst är eftermiddagarna och kvällarna. Jag är så extremt trött, ofta illamående och hungrig. Med morgnarna är toppen! Tvärtom hur det är för de flesta andra.
Men därav att jag skriver mindre här just nu. Bloggkvällarna kommer att vara lite glesare tills jag slutar vara ett hormonmonster efter klockan 15.
Kramar till er alla❤️
