Vi tar en dag i taget och lever med ett veckonummer. Just nu är det vecka 9. Vissa dagar vågar jag drömma om en mage, om föräldraledighet med en frisk liten bebis, att Lille E och M får ett syskon… Men så långt vågar jag inte tänka varje dag.
Få människor kan förstå hur min världsbild ser ut just nu. Jag vaknar på morgonen och känner efter om allt känns som förut. Är brösten ömma? Ingen blödning? Mår jag lite skumt? När allt bekräftats är jag tacksam över att jag får uppleva en morgon till i paradiset. Jag är så tacksam för stunden. Jag kan mysa med Lille E och lämna på dagis utan att vara fylld av sorg. Jag kan vinka glatt vid grinden, som en vanlig mamma. Sen fortsätter dagen, och inför varje toalettbesök hoppas jag att få vara kvar i min tillvaro. När det är dags för lunch går jag på toaletten och hoppas igen på att få möjlighet att äta en lunch till i min lugna tillvaro. Jag drar ner trosorna, kollar efter och fylls igen av enorm tacksamhet över de timmar jag nu garanterats. Varje kväll är jag så glad över att en dag till passerat då jag fått lov att vara lycklig och lugn.
Men det känns ofta som att vi bara har fått tillfällig paus från sorgen och oron. På något sätt förväntar jag mig ändå att något kommer att hända förr eller senare. Inte så att jag är livrädd längre, men jag är fylld med en känsla av att det viktigaste just nu är att ta vara på stunden och inte tänka för mycket på en framtid som ändå alltid är oviss.
Livet är inte så rosaskimrande som det är när jag var gravid med Lille E, innan jag upplevt upprepade missfall. Det är annorlunda. Allt är annorlunda nu.
Nu har jag precis varit på toaletten. Är så tacksam över att jag nu ska åka på mitt första besök hos mödravården, hos min rara barnmorska Gunilla, som jag gillar så mycket. Jag ska få sitta i ”det där” väntrummet idag. Tacksamhet i stunden.
Härligt att du vågar leva i stunden trots att du säkert längtar till senare veckor och lite mer fast mark under fötterna. Jag känner igen mig i det du skriver, jag kände mig också lugn och tacksam för varje dag, för varje timma där i början men var ständigt på min vakt, kände efter. Jag hoppas att det fortsätter gå bra, en dag i taget… Kram
Den där stunden hoppas vi bli till evig tacksamhet! Paradiset låter härligt
hoppas det kändes bra hos barnmorskan!
Skönt att du kan vara lite glad ändå! Ni har ju sett hjärtaktivitet vilket gör att missfallsrisken minskar till under 10% om inte ännu bättre. Det var vad de sa till mig iaf. Sen blir den ju tyvärr aldrig noll. Jag är i v 25 nu och oroar mig lite då och då för saker som kan gå fel. Vi gjorde också ett ul i v 10 och efter det var risken minimal tydligen. Gjorde det i samband med nipt-test för att kolla kromosomfel.
En dag i taget och sen är ni snart förbi v 12 ska du se