Vecka 10 nu. Skönt med två siffror, skönt att vara förbi embryostadiet. Men nu är det två veckor sen vårt senaste VUL och jag har börjat undra om jag har anledning att fortfarande vara glad. Undra och grubbla. Så nu funderar jag därför på att be om ett till VUL i nästa vecka, men jag väntar med att skriva till Dr O tills jag verkligen känner att jag måste. En tid för undersökning kommer också göra mig nervös och orolig, ingenting är ju odelat positivt.
Just nu är jag verkligen inte mig själv. Det är inte så att jag inte är tacksam, men jag mår bara så dåligt många av dygnets vakna timmar. I grunden ligger illamåendet och yrsel från lågt blodtryck, extrem trötthet, ovanpå har jag en rejäl pågående förkylning som gör mig extra hängig och får allt jag äter att smaka konstigt, sött och äckligt. Och jag är SÅ hungrig. Så extremt hungrig hela tiden. Och så sugen på allt som är salt. Men så smakar det ändå sött och konstigt. Jag tror jag har testat allt nu, är smått desperat på att hitta något nyttigt och salt som inte smakar sockervadd i min mun. Jag tycker inte att jag äter mycket, jag äter inget godis och choklad. Jag som vanligtvis äter choklad VARJE dag annars. Jag småäter inte heller, vilket jag nog borde. Ändå har jag enligt vågen gått upp tre kilo!! Hur har det gått till? Väger mina 10cm äggstockar 1,5 kg styck, eller?
Och mitt i allt detta är jag ändå tacksam, men jävligt sur och svårflirtad för omgivningen. Stackars min söta make… Och jag tänker att jag ju inte borde bry mig om vikt, illamående, förkylningar och irritation. Jag är ju gravid. Men det har visat sig att jag är en helt vanlig gravid kvinna. Som bryr sig. Mår dåligt och oroar sig.
